Vi ska också ha barn

2012-02-14T17:30:00.000+01:00

Tack för era kloka och lugnande kommentarer både när det gäller kost vid diabetes och magens storlek. De hjälpte mycket.
Just nu försöker jag göra så som om jag hade gravdiabetes och undviker söta saker, sedan har jag imorgon bitti glukosbelastning, då får jag se om jag verkligen har diabetes eller får jag fortsätta unna mig till goda saker.
När det gäller magen har vi tid för ul nästa vecka på onsdag, jag kan vänta nu så länge.
Jag var hos kurator igår, det var bra, men än så länge känner jag inget behov för regelbundna träffar, så vi bokade in nästa gången om en månad.

Magen växer inte

2012-02-13T08:21:00.000+01:00

Min nya noja är att magen växer inte. Den har varit lika stor i de senaste 1-2 veckorna. Jag är rädd att tvillingarna inte lever längre.

Vecka 11 (10+5)

2012-02-11T15:51:00.000+01:00

Åh, vad jag inte har lust att blogga nuförtiden. Ni får förlåta mig om jag försvinner för flera dagar men lusten att skriva är inte så stor nu. Vet inte varför, det finns sådana perioder.

Vi närmar oss till vecka 12 vilket känns jättebra. När vi förlorade Andor i vecka 36 tänkte jag att om jag blir gravid igen ska vecka 12 ingen betydelse. Och det har det. Jag längtar efter att placera den där veckan, trots att jag vet sååååå väl att hemska saker kan hända även efteråt. Men ändå ska det göra mig lite lugnare när jag ser att vi har klarat den första trimestern.
Mest lugn kommer jag ändå att vara om allt ser bra ut på ultraljudet den 22:a. Jag både längtar efter den dagen och är jätterädd för den.

I torsdags var jag hos barnmorskan, resultatet av förra gångens blodprov kom tillbaka och jag fick veta att båda barnet har fått min blodgrupp (B neg.), Andor hade också det :-). Jag har jättebra järnreserver, vilket är kul, framför allt att jag har alltid haft låga järnvärden.
Hon kollade blodsockret som var lite högt (7,4), men hon sa att förmodligen för att jag åt lunch innan (ungefär två timmar innan). Hon sa att blodsockret är normalt upp till 8 (icke fastande), så egentligen det är okej, men eftersom vi hade misstanken att jag hade graviditetsdiabetes förra gången skickade hon en remiss till glukosbelastning. Ändå ville vi göra en i början av graviditeten och en vid slutet.
Ni får tänka hur glad jag blev, att se att äntligen tar någon läget seriöst och tar hellre för mycket kontroller än en gång för lite. Jag är jättetacksam för det. Hon är så underbar, min barnmorska.

Så innan jag inte vet om jag har diabetes eller inte, försöker jag ta det extra lugnt med maten.
Jag tänkte fråga er som hade graviditetsdiabetes, vad fick ni för kostråd? Får man inte alls äta något sött? Hur är det med frukt, med torkade frukter? Kan ni hjälpa mig att jag gör rätt redan nu.
Barnmorskan sa att om jag äter enligt tallriksmodellen, då kan jag äta lite sött efteråt, för att då hoppar inte sockervärdet upp så mycket. Hon rekommenderade fullkornprodukter, inget vitt ris, vitt bröd, vit pasta.

Annars mår jag bra. Illamåendet trodde jag att började avta, men igår kväll och idag hade jag mer igen. Men jag är bara glad för det och kan fortfarande inte klaga, jag mådde mycket värre med Andor, då kräktes jag också, vilket jag inte gör nu.
Jag är fortfarande fruktansvärt trött, somnar tidigt och på helgen sover jag även dagtid.
Magen verkar inte ha vuxit under den senaste veckan, men jag hoppas det är okej och det inte är någon fara där inne.

Jag ville även berätta vilken underbar chef jag har. Vi har just nu ganska tufft på jobbet, en elev har en svårare period med mycket beteende problem, som drar lätt med sig hela klassen. Vi har för lite personal i klassen för att kunna ge eleverna den mängden av enskilda situationer som krävs just nu. Jag behöver hitta på massor av åtgärder, skaffa hjälpmedel och dessutom finns massor av bürokratiskt arbete som måste göras. Och då har jag inte pratat om hur mycket material och planering måste göras till deras kunskapsutveckling.
Det är helt otrolig att vi får mer och mer bürokratiska saker som måste göras, egentligen bara de skulle kunna fylla min arbetstid. Jag hatar dem! Jag har blivit specialpedagog för att undervisa inte för att skriva massa papper!!!
Så, i de senaste veckorna kändes att det var för mycket. Inte fysiskt, så orkar jag, men jag är mer stressad, har mindre tålamod, känner en stor frustration över att jag inte hinner med saker och det känns inte bra alls. Min motivation för jobbet är just nu lika med ingenting. Om jag vore duktig på något annat skulle jag gärna byta jobb just nu.
Jag pratade med chefen och hon var så snäll, hon sa att jag fick stanna hemma på måndag och jobba hemifrån, skriva de två utredningarna som är viktiga att vara klara innan höstlovet. Hon sa även att hon var orolig för mig och att hon hoppades på att de sjukskriver mig snabbt för att hon vill att det går bra för oss den här gången och vill inte att jag stressar upp mig med jobbet. Är hon inte underbar?

Ungefär så mycket hände med mig under tiden jag var borta.
Jag hoppas ni får en fin helg!
Kram,

Frågan kom igen

2012-02-07T21:03:00.002+01:00

Idag fick jag pekning på min mage igen. Trots den lösa blusen och stora koftan som jag hade på mig.
En kollega som plockade sin mat samtidigt med mig vid buffebordet i matsalen pekade på min mage och frågade "Vad puttar där ut?". Jag blev plötsligt så irriterad och sa kort att "Ingenting.". Hon fortsatte, "Nehej, ingenting?" och sedan sa jag igen "Nej, ingenting." och försökte visa att jag inte ville prata mer om det. Jag tror hon fattade det för att hon sa till slut "Okej" och gick vidare.
Jag fattar inte hur folk vågar fråga så direkt ut??? Jag har aldrig vågat göra så direkt, inte ens när någon haft en större mage.
Hon var inte ens en nära kollega. Om någon från mitt arbetslag frågade skulle jag berätta, men jag vill inte än att vem som helst får veta i skolan.
Jag kände med henne också att jag inte ville berätta än. Jag själv vågar knappt tro på att vi är gravida igen, jag har ännu så svårt att våga tro på det och håller fortfarande på att smälta in den underbara nyheten. Jag vill inte och vågar inte berätta till vem som helst och jag känner att jag har rätt att bestämma när jag vill "publicera" min graviditet. Jag försöker dölja så mycket det går, men vissa verkar ha röntgen-ögon.
Jag har bestämt mig att jag vill vänta till ultraljudet som vi har om två veckor, om där ser allt bra ut, då kommer jag ut med graviditeten öppet, men vill inte innan dess.

Men hör ni, min mage är verkligen stor på eftermiddagar. Det handlar säkert mycket om att den här är min andra graviditet och magmusklarna inte är i samma skick som innan, är magen inte lika fast och all mat jag stoppar i mig puttar ut mycket mer och snabbare. Och graviditeten också självklart, men jag tror det inte är endast den, eftersom på morgonen är magen inte lika stor alls.
Men jag är jätteglad för att magen växer för att det visar att någon tillväxt händer där inne, jag vill bara att folk låter bli säga kommentarer och ställa frågor ett kort tag till.

Till slut en viktig sak. Anna och hennes man har kämpat sedan länge för att få ett levande barn. Nu behöver dem hjälp. Om ni vill och kan hjälpa två fina människor, gå in på hennes blogg, läs om insamlingen som hon startade och hjälp dem för att kunna starta sitt nya försök.

Fortsättning om cravings

2012-02-05T09:32:00.000+01:00

Det har kommit in så många kommentarer till förra inlägget att jag tänkte det är lättare att reagera i ett nytt inlägg än att lägga många enstaka svar.
Det verkar så att i stort sätt är McDonalds mat en favorit för gravida :-). Det är intressant, om det handlar om kalorin eller kryddorna, men vi verkar gilla den.
Frukt, framför allt citrusfrukter verkar också vara favvo, det är något som jag kan också äta hur mycket som helst. Vindruvor gillar jag mycket med, men där är jag alltid orolig för kemikalier som kan fastna på alla enstaka druvan. Men det handlar framför allt om min nojjighet. Ekologisk vindruvor ser jag sällan i butiken :-(, eller om jag ser är hälften redan ruttna.

Kaffe har jag slutat med helt, det var samma sak med Andor, efter några veckor att jag blev gravid blev suget efter kaffe helt borta. Normalt kan de ge mig kaffe intravenöst, jag gillar den så mycket, men nu kan jag inte ens tänka på det. Jag har slutat även med te, jag vill inte dricka någon koffein alls minst fram till vecka 12. Det är min nojja igen, trots att jag vet att max. 3 koppar får man ta i Sverige. I Ungern t.ex. avråder de helt från koffein under graviditet.

Monica rekommenderade att prova med LCHF, men ärligt talat är jag en väldigt skeptisk person mot alla sorters av diet. Vissa säger tvärtemot varandra, vilket gör att jag tappar tron på dem på en gång.
Å andra sidan tror jag på att förutom konstgjorda socker (godis, kakor...osv) behöver kroppen all mat som kött, grönsaker, frukt, pasta, ris, potatis...osv.
Jag står mer på den sidan att äta allt men med måtta och göra någon sorts fysisk aktivitet regelbundet. Samtidigt är jag en mycket svag person när det gäller mat. Om jag vet jag inte får äta något, blir suget så stor att jag blir nästan galen och till slut stoppar jag i mig mycket mer av den där saken. Så för min del fungerar bättre att tillåta lite av allt som jag är sugen på. Jag kan begränsa och variera, men inte ta något bort helt. Jag tycker att äta och mat är en av de bästa sakerna i världen.

Det är en gudomlig tur att jag har inte så lätt att gå upp i vikt, jag får egentligen äta allt. Med Andor gick jag upp endast 10 kilo, som var egentligen bara han, vattnet och magen.
Under en graviditet är jag mest orolig för bebisar(na) att de mår bra och att för deras skull stoppar jag inte massa söta och onyttiga grejer i mig.
Jag försöker följa rådet som jag fick på spec.mödravården, att ungefär en halv kilo frukt/grönsaker per dag och följa tallriksmodellen vid måltiderna.
Sötsuget försöker jag minska med torkade frukter och nötter, men det blir ändå lite choklad och kaka då och då.

Det var flera som skrev att hos dem blev det tvärtom och var inte sugna alls på skräpmat. Vilken tur!!!
Egentligen tycker jag att det vore bäst att avstå helt från godis, kakor och liknande saker, men det är svårt. Jag försöker mitt bästa genom att begränsa, än så länge är jag duktigare än jag var med Andor, men ibland syndar jag tyvärr, men jag hoppas det är okej och att även bebisarna där inne förlåter det till mig :-).

Cravings

2012-02-03T19:25:00.000+01:00

Jag undrar varför jag blir sugen på allt onyttigt när jag är gravid. Det var samma sak med Andor.
Favoriterna är just nu:
- lösviktsgodis (jag skulle kunna äta hur mycket som helst, men jag gör inte det)
- McDonalds ostburgare (just nu är den bästa maten som finns, men äter bara sällan)
- Cola började jag bli jättesugen på (försöker jag avstå helt)
- kakor i olika former och mängder (begränsar så mycket jag kan)
- vitt bröd med mycket smör (jag försöker hålla mig till fullkorn bröd och litet smör)
- antingen kall Oboy eller äkta varmchoklad (av smält choklad med mjölk med grädde på toppen.... mums...)
- och en enda sak som är nyttig, nämligen grapefruit, den vill jag och tillåter mig ganska mycket att äta.

Jag vet inte hur det är med andra gravida, men jag undrar varför jag blir så jättesugen på all skräpmat när jag är gravid???
Eftersom jag har fortfarande en stark känsla att Andor dog pga att jag hade graviditetsdiabetes försöker jag nu ha mer koll på den här gången vad jag äter, men jag måste erkänna att jag blir svag då och då. Något sött måste ligga varje dag på schemat (ibland blir det även flera gånger - ej bra), men jag försöker ha även koll på att äta mycket grönsaker och frukt också under dagen. De är jag inte sååå sugen på. Inte grönsaker i alla fall men jag tvingar dem i mig själv.

Vecka 10 (9+3) - första magbilden

2012-02-02T18:41:00.000+01:00

Här kan ni se hur min mage ser ut på eftermiddagar (på morgonen är den mindre).

Det är inte konstigt att en kollega frågade mig idag om jag var gravid. Det var en stickad klänning på mig och ja, om man har ögon för det, då kunde man se en mage. Det är svårt att klä på mig nu, för att det är så jäääääkla kallt att blusar och skortor som kan dölja magen mer fungerar inte just nu, i de skulle jag frysa ihjäl mig och varma kläder har jag inte så stora.

Jag svarade till kollegan att nej, jag var inte gravid, jag har bara ätit mycket. Väldigt dummt svar jag vet, men jag vill inte berätta än. Jag vågar inte än. Jag är så rädd att berätta, att glädjas högt! Rädd för att då försvinner det, då tar det slut. Hela faktumet att jag är gravid skyddar jag som den dyraste diamanten, som om det skulle tas ifrån mig om många får veta om det. Jag kan inte förklara den här känslan med något annat än att jag är helt enkelt varsam nu och samtidigt tacksam för varje dag som går utan blod.
Jag vet att det inte varsamheten som gör att det ska gå bra eller inte, men för mig känns det bättre och lugnare att jag tar det hela mer sakta och mer försiktigt. Jag hoppas det finns någon av er som förstår den här känslan. Det är inte att jag inte är glad, att jag inte njuter, det gör jag visst, jag gör det bara på ett tystare och avvaktande sätt nu. Ni ser, jag har inte ens lagt en baby-tickare (eller vad det heter för något) på bloggen än, fast jag har redan kollat vad som finns. Vi har fortfarande inte nått v 12 och som vårt liv visar även efteråt kan hända vad som helst. Men självklart blir jag lugnare om vi placerar den 12:e veckan. Jag kommer att ha ett ultraljud runt då, om där ser allt bra ut, då ska jag berätta till folk. Men det datumet la jag som gräns.

Vi har så otroligt tur, vi kunde bli gravida med ivf 2 gånger inom två år och med 3 embryo. Det är så underbart och jag är så tacksam för det! Men ändå har jag inte ett barn i famnen än. Jag är rädd att jag får "bara" graviditet men inte barn. Det är så jättesvårt att tro på att om allt går vägen nu då blir vi föräldrar till ett eller två levande barn i augusti. Jag VILL det så fruktansvärt mycket, men jag är så rädd samtidigt att det inte blir något igen.

Jag blev så orolig igår också, ljusbruna flytningen kom tillbaka (har inte varit i mer än en vecka) och jag hade ganska mycket molande värk i magen under dagen. Jag var rädd att missfall var på gång, men jag hoppas att inte eftersom sedan dess har molvärken minskat mycket och även flytningen blev lite mindre. Jag hatar den här ljusbruna flytningen!!!

Igår träffade jag vår blivande läkare på spec mödravården. Vi pratade mest om fosterdiagnostik, det var mest det som intresserade oss just nu. Vi är inte ute efter i första hand att veta om barnen har Down-syndrom eller inte utan jag är mer orolig för de andra två kromosomaavvikelserna för att barnen överlever inte med dem.
Hon sa att beslutet är självklart vårt, men om vi inte "oroar oss" för Down-syndrom, då tyckte hon att det är bäst att avstå från fosterdiagnostik. Hon sa att risken är väldigt liten att båda bebisar skulle ha någon av trisomin och om testet visar att den ena har och den andra är frisk kan de självklart avsluta graviditeten med det sjuka barnet, men operationen riskerar livet på andra bebisen. Ett fostervatten- eller moderkaksprov på två barn betyder två gånger så stor risk för missfall än med ett barn eftersom de måste sticka två gånger.
Mannen och jag har inte hunnit diskutera än, men jag tror att vi kommer att låta bli KUB-testet och fosterdiagnostiken den här gången. Med Andor orsakade det en två veckors helvete för oss helt i onödan, jag vet inte om vi vill sätta oss ut för det igen.
Men beslutet är svårt, vi är inte unga, risken för kromosomavvikelser är mycket större än om vi vore tjugonågonting. Men det går inte att veta exakt hur man gör rätt, man försöker lyssna på sina känslor och instinkt och hoppas att de inte lurar en.

Annars mår jag bra, illamåendet kommer och går, men det går absolut att stå ut med det, trött är jag fortfarande, men tack och lov klarar jag mig på jobbet, fast motivationen för att jobba är lika med 0 just nu.
När jag kommer hem då är jag helt slut. Igår somnade jag på soffan kl.5, sov till 7, sedan la jag mig kl. 10 och sov till morgon. Fast under nätterna sover jag inte så bra. Jag svettas mycket, vaknar ofta och drömmer dumma saker.
Jag vet inte att foglossning kan börja så tidigt, men jag kan få väldigt ont ovanför rumpan på vänstra sidan, ibland gör det så ont att det är svårt att gå. Men sedan kommer den igång, men kan vara väldigt besvärligt när jag har suttit eller stått på samma position ett tag.

Igår ringde även kuratorn som jag kommer att gå till och vi bestämde en första träff den 13:e. Jag ser fram emot det. Tyvärr kuratorn som vi träffade med efter Andor slutade på SÖS, så jag ska gå till någon annan, men jag har hört bra saker om henne, så jag hoppas att vi kommer att ha ett bra samarbete med varandra.

Jag har fått en ny följare som jag välkomnar. Jag vet inte vem den är för att jag ser aldrig tydligt vem den är som nyss har börjat följa bloggen. Men i alla fall, du är välkommen här :-).

Akupunktur och ivf

2012-01-30T19:53:00.001+01:00

På villhabarns hemsida kom ut en artikel idag om att det fortfarande är osäker om akupunktur kan hjälpa vid ofrivillig barnlöshet.
Ni kan läsa artikeln här:
Jag har aldrig har haft för stor tro på akupunktur, har inte använt den med våra försök heller. Jag fick akupunktur en gång som smärtlindring när jag födde Andor, men den hade ingen effekt på mig, smärtan var lika stor trots nålarna som bara irriterade mig på pannan.

Magen

2012-01-26T18:02:00.000+01:00

Jag har varit i MQ idag, kollade deras REA kläder och fick en mindre chock i omklädningsrummet. Jag har redan mage!! Det kan inte vara graviditeten. Det är helt omöjligt. Så jag samlade ihop möjliga orsaker och jag hittade de följande som kan påverka magens nuvarande storlek:
1. Jag har fortfarande kvar mage efter Andor, allt lyckades jag aldrig träna bort.
2. Sedan äggplocket (som var för en och en halv månad sen) har jag inte tränat alls, min enda "sport" aktivitet var att ligga på soffan.
3. Jag orkar fortfarande knappt röra på mig, jag är glad om jag orkar med jobbet sedan är det sitt- eller liggläge som gäller. På tunnelbanan kämpar jaag efter ledig plats bara att slippa stå.
4. Jag har varit mycket svullen efter ÄP som gick aldrig helt bort.
5. Jag äter ganska mycket, försöker dämpa illamåendet med mat.
6. Jag har en väldigt smal överkropp normalt så den minsta lilla förändringen syns ganska fort.

Jag har hört att andra graviditet kan börja synas tidigare och jag vet att de är två där inne nu och att livmoderns storlek är ungefär som en apelsin nu, men ändå..., grodisarna är inte ens 2 cm.
När har ni börjat få mage som väntar/ade tvillingar?

2012-01-25T16:19:00.001+01:00

Tack för era fina kommentarer och att ni är så många som delar vår glädje, det känns så jätte skönt. Jag mår bra, äntligen känner jag lugnet och vågar tro på att kanske det är vår tur den här gången. Fysiskt mår jag mycket bättre än jag gjorde med Andor trots att nu är det två som växer där inne. Jag kan må illa och hulka men det är inte alls lika jobbigt som var förra gången. Trött är jag och kan bara helt däckat ligga på soffan, men det varierar också sig från dag till dag.. Jag njuter i en sorts tyst glädje nu, så det kan komma dagar när jag inte ska skriva något inlägg, men då vet ni att det är därför. Kram på er,

Vi väntar tvillingar :-))))!

2012-01-23T17:49:00.000+01:00

Jag är så fruktansvärt glad idag och jag älskar spec.mödravården på SÖS så mycket!
Men jag börjar från början.
Jag hade tid hos min barnmorska idag som vi bokade in förra gången. Jag tänkte inte avboka tiden trots den osäkra ultraljudet från torsdags. Jag berättade till min barnmorska hur det gick med ultraljudet och att jag kände att läkaren satsade inte tillräckligt på att göra ett bra ultraljud.
Hon var så snäll, hon letade efter en läkare som hade ledig tid och till slut hittade hon en som sa ja till att göra ett ultraljud på mig på en gång.
Jag måste säga att de har mycket bättre maskiner, hon gjorde ultraljudet genom magen och vi såg två små bönor med stora säckar och med två tickande hjärta!!!!!!!! Till och med jag såg deras hjärtan tydligt :-). Tårarna sprutade bara av glädje.
Läkaren mätte dem och både var 14,8 mm, vilken siffra hon slog in på sin dator sedan och kom ut att den motsvarar till en graviditet i v. 8+0, precis den dagen jag är i idag. Så båda har helt rätt storlek!!!!
Jag var så glad att jag kan inte ens beskriva glädjen. Barnmorskan ville veta resultatet, jag knackade in till henne och hon var så glad också att hon kramade mig. Hon bokade in en nästa tid till henne om två veckor och sa att nu är vi på gång :-).
Jag ringde sedan mannen gråtande att berätta den underbara nyheten.
Jag vet att vi är fortfarande mycket i början, jag vet att fortfarande kan så mycket hända.
Men idag är jag glad.
Idag vågar jag börja hoppas, börja glädjas, idag vågar jag börja älska de små grodorna som bosatte sig i magen. Jag hoppas de stannar kvar hela vägen och skapar massor av sömnlösa nätter om 7 månader :-).

2012-01-21T13:29:00.004+01:00

Jag är lite lugnare idag jämfört med torsdagen. Jag har fortfarande inte mycket hopp kvar, jag vill hellre bli positivt överraskad den 30:e än mycket besviken. Så nu väntar vi och avvaktar vad kommer att ske.
Duons storlek stör mig inte längre så mycket, ni var många som skrev och jag har även hittat flera såna fall även på FL där storleken var osäker på första ultraljudet och till slut gick allt bra.
Det som stör mig mest och tar bort hoppet att hjärtat syndes inte tydligt alls, som jag sa, kunde jag själv inte alls se det. Det andra sak att deras fostersäck såg så annorlunda ut. Detta tänkte jag bara efteråt, när jag tittade ul bilderna hemma. Den ena har stor fostersäck, men där syns fostret knappt (det är 8,92 mm) och den andra fostret syns tydligt (11,5 mm) men den har ett jätteliten fostersäck runt om sig. Jag vet inte om det betyder något. (Ni kan se det på bilderna)
Och sedan var läkaren också ganska snabb med ultraljudet, det verkade inte så att han ansträngde sig tillräckligt att få in bra bild på dem.

Jag mår fortfarande illa, brösten ömmar, jag sover mycket (somnar redan runt 8 på kvällen på soffan), men jag vet att gravidsymptomer kan uppstå ett tag till även när fostret inte lever längre.
Den ljusbruna flytningen kommer och går, har börjat få en rytm, den dyker upp ungefär var tredje dag, finns några timmar och sedan är borta igen.

Så vi har inget att göra just nu än att vänta. Sedan får vi se vad som händer.
Tack för era stödjande kommentarer, det är skönt att läsa att i alla fall många av er har hoppet kvar för oss.

Och sist men inte minst vill jag gratta för fina Wilda som har fått sin Mini igår. Jättestort grattis till er!!!!!!!!!!!!

2012-01-19T09:24:00.001+01:00

Nytt ultraljud den 30:e. Vi såg duon idag, men läkaren kunde inte säga med säkerhet att allt var bra. De är mindre än de bör vara på den tiden, den ena var 8mm, den andra 11,5 mm. Vi såg hjärta flimmra lite men det kändes inte självklart heller. Jag såg det nästan inte alls, S och läkaren tyckte mer att det syndes. Han vill ha ett nytt ultraljud att se om de utvecklas eller inte. Jag har inte mycket hopp kvar, jag tror inte att det blir något av det hela. Jag måste gå till jobbet nu, men vill inte, jag vill bara gå hem och gråta. Med Andor syndes allt mycket tydligare på den tiden. Jag kommer ihåg hur självklart hans hjärta slog.

Imorgon

2012-01-18T15:31:00.000+01:00

Imorgon kl. 8.30 är det dags för ultraljud. Jag längtar, men samtidigt är jag livrädd att det inte blir något tickande hjärta.

Något bra med blogger

2012-01-17T17:29:00.000+01:00

Blogger gör mig oftast arg med sina ändringar, men nu har de gjort något bra, nämligen att det går att skriva svar på era kommentarer vilket jag har saknat sen länge. Så om ni skriver frågor i framtiden kommer jag att skriva svaret direkt till er kommentar.

P. S. Ultraljudet är på torsdag morgon inte imorgon.

Vecka 8 (7+0)

2012-01-16T16:50:00.000+01:00

Jag pratade med kliniken och blodprovet är bra!!! :-)))) Barnmorskan sa att det var 37-tusen-någonting, men jag sa att siffran säger ingenting till mig och då sa hon att det är fint och bra och frågade varför jag egentligen ville ha blodprovet. Jag sa att för att jag hade ett svagare test förra veckan, ville inte säga att för att jag är världens oroligaste människa som blir livrädd av det alla minsta lilla förändringar i kroppen.
Nu är ultraljudet som ett nästa stort steg. Två dagar kvar!!! Jag vill se minst ett hjärta som slår, men helst två!!!!!

Under helgen sov jag mycket, var jättetrött och kände ett ganska ihållande illamående. Det var inte starkt som med Andor, men jämnt och jag kände hela tiden att jag behövde äta något för att dämpa det. Ingen kräkning eller sånt, men jag hulkar ibland och rapar väldigt mycket. Vissa mat är jag sugen på i den ena stunden och sedan vill jag inte ha i den andra.
Idag var illamåendet inte lika närvarande, men jag hoppas det kommer tillbaka snart igen.

Inget nytt

2012-01-13T14:52:00.000+01:00

Jag har lämnat blodprov imorse, men kliniken fick inte resultatet än idag, så på måndag får vi veta mer.

Fortsättning

2012-01-12T16:04:00.000+01:00

Jag har ringt både spec mödravården och ivf- kliniken. De sa att det var svårt att tolka det hela och ge en säker förklaring, vi får se vad vul visar nästa vecka. Jag frågade om det kunde vara att hcg nivån börjat sjunka och om det var normalt. De sa att hcg halten sjunker, men inte så tidigt, det händer efter vecka 12. I alla fall får jag gå imorgon bitti att lämna blodprov då kan de se om hcg halten är för låg. Än så länge vågar jag inte se mig själv som gravid, det är kanske bäst att förbereda mig på det värsta. Det var precis igår natt när jag låg i sängen och vågade låta en fullständig glädje komma fram. Jag tänkte att livet var underbart, jag har en man som älskar mig mycket, som jag älskar mycket och vi väntar barn igen tillsammans. Får jag aldrig glädjas fullt ut? Det är alltid då när dåliga saker händer.

Jag tror att det är kört

2012-01-12T13:19:00.000+01:00

Bara av ren nyfikenhet och förstärkning gjorde jag ett test imorse. Teststrecket var svagare än kontrollstrecket. Jag tänkte först att kanske för att jag har kissat under natten och det inte har gått så lång tid sedan dess. Hela förmiddagen undvek jag att gå på toa och jag gjorde ett nytt test. Det är lika svagt om inte även svagare. Teststrecket dyker upp på en gång men är svagare än kontrollstrecket och strecken som jag har fått fram hittils. Förmodligen minskar hcg nivån i kroppen vilket betyder att Duon inte har fortsatt utveckla sig. Ömma brösten och svaga illamåendet är kvar, men förmodligen kommer de att försvinna också så småningom.
Fan, fan, fan och tusen gånger fan!!!!!!

Varför spec. mödravård?

2012-01-11T07:31:00.000+01:00

Sussi frågade mig varför vi får spec. mödravård. Det är pga att vi förlorat ett barn vid slutet av graviditeten. Det handlar delvis om rädslan att man är fruktansvärt orolig vid en ny graviditet och behöver kanske ännu mer koll och undersökningar att kunna bli lugnare och å andra sidan vill de ge extra koll även för att det hemska som hände en gång kan inte upprepas igen. Det är inte ett "måste" men erbjuds efter att man har förlorat ett barn. Normalt behöver remiss till dem, men eftersom vi hade redan kontakt med en läkare därifrån, som vi träffat med ang. Andors obduktionsrapport och resultatet av undersökningarna, behövde vi inte remiss nu utan hon sa att när jag plussar igen får jag höra av mig på en gång.
Vanligtvis brukar inskrivningen inte heller ske så tidigt, men eftersom jag var så jäkla orolig med flytningen fick jag komma in i deras system redan nu.
Sussi, jag tror att du skulle också kunna få remiss till dem, fråga din gynekolog eller vårdscentral, det behöver inte finnas ett barn som dog i magen för att kunna komma dit, andra problem och svårigheter kan också "räcka".

Den tysta väntan

2012-01-09T17:51:00.001+01:00

Det har inte hänt något, det är inget problem, jag skrev inte för att jag behövde vara tyst lite. Jag är inne i en glädjefull, men samtidigt orolig, försiktig och spänd vänta. Jag vågar knappt andas. Jag har stängt in mig lite, vill vara själv både med min glädje och min oro. Jag har svårt att våga tro, våga planera, våga ta något ut i förskott. Trots att jag skulle så gärna vilja ropa ut till världen att "Jag är gravid!!!", gå in i butiker och titta på bebis kläder, planera namn, barnvagn, inredningen av rummet. Men det är alldeles för tidigt. Jag vågar inte än.
Jag har varit med en gång att drömmar dog och det är så jäkla jobbigt.
Men det betyder inte att jag inte är glad, jag är mycket glad för att Duon har fastnat i mig oavsätt vad fortsättningen blir. Men jag glädjes just nu tyst, vågar inte ropa ut min glädje, tänk om den försvinner då. Jag vårdar och kramar min sköna glädje i tysthet än så länge.
Duons ultraljudsbild är på kylskåpet, jag ler mot dem varje gång jag går förbi. Jag hoppas att många andra ul bilder kommer dit så småningom.

Mensvärken kommer och går, men mest kommer, ljusbruna flytningen kommer och går. När den kommer blir jag orolig, när den är borta, blir jag lugnare.
Fortfarande inget blod och jag hoppas det inte ens kommer att bli.
Jag längtar efter illamåendet. Det är ett så tydligt och självklart graviditetstecken, men tyvärr är det inget än. Med Andor började jag må illa ungefär på den tiden av graviditet. Jag har läst på flera ställen att de som väntar tvillingar kan må extremt illa och illamåendet kan börja tidigt. Men tack och lov hittade jag även många mammor på FL som är eller har varit gravida med tvillingar och inte känt illamående alls.

Just nu behöver jag se ett eller två hjärtan som slår. Jag måste se de(t) hjärta(n) för att våga tro verkligen.

Idag har jag träffat min blivande barnmorska på spec.mödravården. Hon är en underbar kvinna och hon fick min tillit på en gång. Vi har varit där en timme, pratat mycket, hon frågade, vi frågade, kom ut oron, kom lugnet. Det var så skönt. Jag kommer att få massa kontroller och undersökningar, få träffa henne när som helst jag känner behov för det. Vi har redan bokat in nästa gången samt en annan träff med en läkare som kommer att bli min läkare under resans gång. Det hela gjorde mig mycket lugnare. Jag kommer att känna mig trygg i deras händer. Det känns så skönt.

Jag lever just nu från ena dagen till den andra. Jag pustar ut vid slutet av varje dag som går utan blod och jag ler mot alla små symptomer som dyker upp. Jag vet att ju mer tiden går och ju mer tydliga tecken jag ska få desto närmare kommer tron och modet och desto starkare de kommer att bli. Men jag behöver tid och framför allt behöver jag mer bevis på att liven(et) som är inuti mig kommer att stanna hela tiden.
Efter det som hände med oss för 16 månader sedan behöver jag det.

Vecka 6 (5+3)

2012-01-05T14:57:00.000+01:00

Jag höll andan i 3 dagar nu, därför har jag inte ens skrivit något inlägg. Jag var livrädd och trodde allt glädjen blev väldigt kortvarig och allt var kört.
I tisdags morgon fick jag rosa flytningar när jag kom upp på morgonen. Jag blev så rädd, framför allt att hela natten innan hade jag mensvärk som väckte mig många gånger och jag svettades som en gris igen. Mensvärken fortsatta jag att ha ganska ihållande under hela dagen efteråt. Jag var så säker på att missfallet var på gång. Jag tog ett test på en gång, både ett billigt och ett digitalt, men båda var väldigt starka, det digitala visade nu 3+, så hcG halten har ökat. Samtidigt visste jag att även om man får missfall kan hormonet vara kvar i kroppen ett tag och testet kan vara positivt, så det inte var så mycket att lita på.
Jag ringde kliniken och berättat vad som hände. De sa att det inte var så mycket man kunde göra, och kunde inte heller säga vad flytningen och smärtan handlade om, de föreslog att avvakta och gå till akuten om situationen förvärrar sig.
Men det kom ingen mer flytning under dagen, inte ens under natten eller dagen efter. Jag började lugna mig tills igår kväll innan jag gick lägga mig var det rosa flytning igen på pappret med små blodprickar på. Då rasade jag ihop igen. Sedan blev inget mer på natten eller under dagen idag. Magen gjorde ont igår också, kanske inte lika mycket, utan smärtan gick mer åt vänster och strålade ut till ryggen. Då blev jag rädd att jag hade utomkvedshavandeskap.
Jag tog ett test imorse igen, det var det starkaste pluset hittills. Ändå vågade jag inte tro längre på att jag var gravid . Samtidigt hade jag så jäkla svårt med oron att jag bestämde mig att gå in till akuten idag. Min kära, underbara vän J. följde med mig och var där med mig, vilket kändes så oerhört skönt.
Först trodde jag att de inte ens skulle ta emot mig eftersom jag blödde inte och smärtan var inte heller något starkt som man inte kan stå ut med, till och med blivit mycket bättre till idag. Men det gjorde dem ändå och läkaren jag fick träffa med var så underbar. Hon förstod precis min oro efter det som vi gick igenom med Andor, plus att den är en ivf-graviditet och tyckte att jag har gjort mitt bästa att jag kom in för en undersökning. Samtidigt varnade hon mig också att det kunde hända att hon inte ser så mycket just nu eftersom det är fortfarande så jätte tidigt i graviditeten.
Men hon fick se det:

Här är Duon. Jag fick tårar i ögonen när hon sa att jag var fortfarande gravid och visade dem till mig de två hinnsäcken. Samtidigt sa hon också att den ena (till vänster) såg precis ut som den skall och gulesäcken syndes tydligt inuti den. Den andra var storleksmässigt bra, men gulesäcken syndes inte lika tydligt och runt om kring såg hon också något (jag glömde vad det var för något) som kan tyda på att det embryot kommer kanske inte överleva. Angående den vänstra var hon lugnare än den andra, men hon sa att fortfarande kan vad som helst hända. Hon sa att än så länge har jag två i magen, rekommenderade att ta det lugnt och försöka njuta så mycket det går, (men samtidigt förstod hon att det inte var lätt med vår historia i bagaget) och sedan får vi se hur det blir. I alla fall har jag inte fått missfall, flytningen och smärtan kan vara ett tecken på att den andra inte klarar sig lika bra, men kan även vara helt normalt som kan förekomma i början av en graviditet. Och jag har inte utomkvedshavandeskap. Så vi fortsätter ta en dag i taget och får se vad som händer.

Jag blev så mycket lugnare efteråt, var så glad att jag gick in idag och kollade upp läget.

Jag blev inskriven även till spec.mödravården och kommer att träffa min blivande barnmorska redan på måndag.

Resultatet av urinprovet kom också tillbaka, de har inte hittat någon bakterie, så ingen UVI, tack och lov.

Så nu får jag pusta ut lite, i alla fall för ett kort tag, jag går och försöker sova nu middag, tröttheten är kvar, och efter de senaste dagarnas oro kommer det att kännas skönt att ta lite tupplur tror jag.

2012-01-02T20:10:00.000+01:00

Tack för era kommentarer till det föregående inlägget. Jag blev lugnare när jag läste att ni är så många som var mycket kissnödiga också i början av graviditeten utan någon infektion. För säkerhets skull ska jag lämna ett prov imorgon till vårdcentralen och hoppas att de inte hittar något.

Några av er skrev att försöka inte oroa mig så mycket utan njuta att jag är gravid. Ni har så rätt, och jag måste säga att jag njuter och jag är oerhört glad för att jag plussade förra veckan!!!! Men samtidigt finns oron där, delvis för att vi är så mycket i början av det hela, delvis för att vi har flera års försök, flera misslyckande bakom oss och framför allt förlusten av ett barn. Efter så mycket i bagaget är det svårt att vara orofri.
Efter att vi förlorade Andor visste jag att om jag blir gravid igen, blir den graviditeten inte lätt känslomässigt. Och det är inte det. Jag försöker mitt bästa och koncentera på positiva saker och självklart glädjas och njuta, men jag kan inte lova att jag ska kunna hålla oron borta helt och hållet. Den kommer att vara med hela vägen, ibland säkert mer och ibland mindre.
Tyvärr vår kurator har slutat på SÖS, men jag funderar att ta kontakt med en annan och börja gå till henne så snabbt ultraljudet visar att det verkligen lever någon inuti mig.
Efter att vi förlorade Andor i v. 36 när allt känndes så säkert och vi var helt förberedda att om några veckor blir vi föräldrar, så efter det är det svårt att känna mig trygg i vecka 6. Om det värsta kunde hända i v. 36, det kan hända ännu mer i vecka 6. Samtidigt jag vet att det inte behöver hända så, men tanken är där hur mycket som helst jag inte vill ha den. Allt som händer i kroppen, allt förändring gör mig i första hand rädd, även om de här känslorna är helt normala. Alla änglamammor som jag har träffat och pratat med upplevde sin graviditet som kom efter änglabarnet på det sättet.
Men jag försöker mitt bästa och hålla oron borta så mycket det går. Jag jobbar på det, jag kämpar mycket med det. Men att försöka inte oroa mig bara är inte lätt, det går inte så enkelt efter det som hände med oss en gång.

Den här ständiga oron

2012-01-02T09:31:00.001+01:00

Jag har läst lite i Annas blogg (http://enmammawannabe.blogspot.com/) igår och hittade att hon hade urinvägsinfektion i början av sin graviditet. Tanken växtes hos henne av en kommentar som hon fick då och hon gick och kollade upp det och det var uvi.
Efter att jag läste det blev jag jätteorolig eftersom i de senaste dagarna har jag varit kissnödig oftare än vanligt. Det svider inte eller gör inte ont när jag kissar, jag märkte inte heller att kisset luktar illa, men på internet står att infektionen ger inte alltid tydliga symptomer.
Jag hade urinvägsinfektion en gång för ungefär 15 år sedan, men då vet jag att jag hade jättemycket ont, det var så jobbigt att kissa att jag satt och grät på toaletten.
Jag ringde kliniken idag och frågat om jag skulle kunna gå till dem och lämna urinprov, men hon remitterade till vårdcentralen och sa att det måste vara helst morgonurin, så jag kan gå dit och lämna provet tidigast imorgon bitti. Kliniken får svar på onsdag eller torsdag.
Nu är jag jätterädd att jag har infektionen och det kommer att orsaka missfall. Jag frågade barnmorskan om infektionen kan göra det, men hon sa inget tydligt ja eller nej utan att det inte är bra att gå runt med en urinvägsinfektion. Jag frågade om det kan vara ett graviditetstecken att jag är ofta kissnödig, men hon sa att det brukar inte visa sig så tidigt. Men hon sa även att några dagar nu spelar ingen roll.
Oh, jag hoppas, hoppas så mycket att jag inte har infektionen och det händer ingen skada med Duon. Eller om jag har den hinner vi behandla den i tid.
Jag är så rädd!!!

Året börjar bra

2012-01-01T09:59:00.000+01:00

Jag som brukar inte testa mycket håller jag på att bli "testgalen". Beställde 10 st stickor och använde ett imorse.

Jag är fortfarande gravid :-)))). Till och med testrecket blev lite starkare den här gången. Fast egentligen både strecken känns lite svagare än jag brukar se hos andra, vilket kan göra mig lite orolig, men jag hoppas att det är testets fel. Det är också sant att i den senaste tiden kunde jag inte samla ihop en hel-natt-kiss, jag behöver gå på toa minst en gång per natt och jag går dit massa gånger under dagen. Jag trodde man blir lätt kissnödig när magen börjar bli stor, men tydligen börjar toabesöken öka redan nu.

Jag hoppas ni har haft en trevlig nyårsafton. Vi var hos en kompis till S. Vi hade jättetrevligt, förutom att jag var såååå jättetrött hela kvällen, ibland kände jag att jag skulle kunna somna där vid bordet.
Andra symptomer som jag har nu:
- kissnödighet, trötthet (som jag har skrivit om)
- andfåddhet (är det normalt så tidigt?)
- varm i kroppen
- jag kan plötsligt vara vrålhungrig nästan som från ena stunden till den andra
- brösten är ömma, men mest vårtorna
- molvärk finns kvar, kommer och går, ibland mer, ibland mindre, ibland starkare, ibland svagare.

Jag är jätteglad att jag är fortfarande ledig, fram till den 9/1, så jag kan egentligen vila så mycket jag känner jag behöver. Min favoritplats just nu är soffan framför tv-n. Jag tittar gamla filmer varje dag, jag är så sugen på dem just nu. Så det är "retro-bio" hos oss nu varje dag. Så länge har det varit på programmet: Prinsessan på vift och Funny Face med Audrey Hepburn (jag älskar henne), Sound of the music och Endless love.
Idag blir det Funny girl med Barbara Streisand, henne gillar jag mycket med.

Gott Nytt År!!!!

2011-12-31T18:35:00.000+01:00

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År med massor av glädje, kärlek, positiva graviditetstester och uppfyllda drömmar!!!!

Massor av kramar på er!

Om 18 dagar

2011-12-30T20:21:00.000+01:00

Jag pratade med kliniken idag, vi fick tid för ultraljud den 19/1. Det är så spännande!!!! Då får vi se om det är ett eller två hjärtan som slår där inne, eller om det slår något hjärta över huvudtaget. 18 dagar känns så långt, massor av vänta hela tiden. Jag är en person som har jättesvårt med att vänta. När jag vill ha något vill jag oftast på en gång. Ibland tänker jag att ivf-erna är livets prov och "lektion" för mig för att kunna lära mig bli bättre på att vänta. Jag är för tidigt född (efter 7,5 månader), så min mamma brukade säga att jag var otålig redan i magen, jag kunde inte vänta i 9 månader, jag ville komma ut och se världen tidigare :-). Sedan dess har jag alltid haft svårt med att vänta. Ivf är i alla fall en bra träning, fast jag känner inte att jag har blivit bättre på att vänta ;-).

Tack för era kommentarer ang. progesteronet. Jag frågade barnmorskan också idag, hon sa att kroppen har redan börjat producera progesteron, så det behövs inte extra, men om jag vill får jag använda de som jag har kvar hemma, men för kroppen egentligen behövs det inte.

Har era bloggar (ni som har blogger) ändrades också när ni skriver nytt inlägg? Jag gillar inte den här nya formen av inställningen.

Rekord

2011-12-30T08:58:00.000+01:00

Igår slogs det verkligen rekord här på bloggen, 1275 besökare och 164 kommentarer. Det är helt otroligt!!!! Ni är helt otroliga :-)!
Jag tror Victoria fick inte så många gratulationer när hon blev gravid ;-).

Jag har sagt många gånger, men jag måste säga igen att ni är så underbara och fantastiska!! Så mycket positiva känslor som vi fick av er igår, att se att ni är så många som glädjas med oss, håller tummarna för oss, fick tårar i ögonen av vårt positiva besked, är med oss på den här resan, stödjer oss och mycket annat. Det är sååååå underbart!!! Tack fina, underbara ni!
Det var en mäktig känsla, jag måste säga. Jag öppnade bloggen och kommentarerna bara ösade in, alltid var minst 25-30 personer som var online samtidigt. It was amazing! Jag bara förstår inte hur ni hittar hit så många?
Samtidigt är det lite läskigt också, eftersom jag tänkte att nu måste dyka upp någon i den mängden som känner igen mig och som jag inte gav ut länken till bloggen (t.ex. en kollega).
Så jag vill be er om ni hittar hit, kommer på vem jag är, känner igen mig, snälla, säg till att du har hittat hit och följer bloggen. Det är helt okej, jag skulle vilja bara veta om det.

Jag har fortfarande inte fattat att vi är gravida igen. Det är så ofattbart den här gången. Men på något sätt måste jag ha gjort det ändå, för att när jag gick och kollade runt på rean igår vågade jag gå till bebiskläder. Jag tittade dem och log och var glad att äntligen kan jag komma på barnklädersavdelning igen med glädje i hjärtat. Andor var med mig och jag kunde inte låta bli titta på killkläderna och tänka på vad som jag skulle köpa till honom om han levde nu. Jag älskar H&M-s kläder till pojkar, jag tycker de är så coola och snygga.
Efter Andor dog kunde jag inte ens gå i närheten av de här avdelningarna i butiker, även för några veckor sedan när jag köpte en fin klänning till våra vänners flicka, fick jag tårar i ögonen och en känsla som var nära panik. Men igår var det endast leendet som satt på ansiktet. Och det kändes så skönt!

Trots att jag har svårt att fatta vad som händer igen är jag mycket glad och självklart orolig också. Molvärken håller sig ganska aktivt, får huggningar, stickningar i magen, mest vid den vänstra äggstocken, där det var så svårt att plocka mig. Värken kan stråla ut mot ryggen. Jag vet att med stor sannolikhet är den växtvärk, men ändå smyger oron lätt i. Jag läste efter lite här på bloggen hur jag kände med Andor i början och det var samma sak. Mycket molvärk, känslig vänstra äggstock och mycket oro självklart. Och ändå var allt bra (fram till vecka 35+5).
Sedan brukar jag tänka på att om allt är som önskat då växer två små liv inuti mig. Två barn bör orsaka två gånger så stora symptomer, eller? Livmodern måste växa två gånger så mycket?
Hur hade ni med era molvärkar i början efter att ni testat?

Sedan har jag en annan fråga. När jag ringde kliniken sa de att jag kan sluta med progesteronet nu, men jag har inte gjort det än. Jag känner att om progesteronet gör att embryot fastnar bättre och hjälper behålla graviditeten kan jag ta den några dag till, eller? Kan det skada? När slutade ni med era progesteron vagitorier?

RD 15 - jag har testat och resultatet är...

2011-12-29T06:56:00.000+01:00

Jag är gravid!!!!!!!!!!!!!! :-)))))))))
Jag sov knappt något under natten och som dumm jag var drack jag en stor kopp te på kvällen vilket resulterade att jag behövde gå och kissa kl.1.00, så jag behövde vänta tills halv 7 att samla tillräckligt med "gammalt" kiss.
Hjärtat dunkade så hårt, händerna skakade när jag gjorde testet och tårarna bara sprutade när jag såg att vänstra strecket började komma fram. Jag hoppas det är okej att det är litet svagare än det högra strecket, kanske för att det har gått bara 14 dagar efter ET.
Gud, vad glad jag är!!!!!!!!
Tack för er all omtanke, tummar och tår, era önskan och bön till oss. Ni har varit en oerhört stöd i de här dagarna!!!! Vad skulle jag göra utan er?

RD 14

2011-12-28T17:02:00.002+01:00

Lite mer molvärk idag och även lätt illamående. Symptomerna verkar vara mer på en dag och mindre på dagen efter, sedan mer igen...osv. Typ att de växlar från ena dagen till den andra.
Dessutom hugger och sticker i magen där nere ibland, samt kan den ibland dras mycket när jag plötsligt ställer upp mig. Jag vet inte vad det är för något.
Någon skrev att kolla tempen. Jag vet inte vad min normal kroppstemperatur är, så det är svårt att göra någon jämförelse, sedan läste jag på internet att tempen går upp oftast bara 0,5-1 grader när man är gravid, så inte alltid så stor skillnad. Jag kollade i alla fall i armväcket, där var det 36,5, sedan i munnen, där var det 36,9. Jag tror inte det är informativt för mig... Men generellt känner jag mig varmare att jag behöver ta av kläder eller öppna balkongsdörren ibland.

Jag bestämde mig att testa imorgon. Behöver jag säga att jag är panikslagen bara av att tänka på det???? Jag har en dålig känsla att det ska stå "inte gravid" på stickan.

RD 13

2011-12-27T21:21:00.002+01:00

Färre symptom än igår, annars inget nytt. Läget är fortsatt "vitt" :-).

Det här med att testa

2011-12-27T09:39:00.001+01:00

Det är inte lätt för mig. Jag har aldrig varit den tjuvtestande typen, delvis för att jag brukar tänka att det finns någon anledning med varför kliniker ger den testdagen som de ger, delvis för att jag är så jäkla rädd för att se ett minus på stickan. Jag har sett så många minus och så få plus att jag hatar minuset.

Men jag skulle ljuga om jag sa att mina fingrar inte kliar varje morgon efter testet, men ändå har jag inte testat än. Kanske imorgon eller övermorgon.
Att jag inte har fått mensen än är ett bra tecken, jag vet. Vid förra försöken när vi misslyckades fick jag mens på RD 9 och andra gången på RD 11. Jag har redan placerat de här dagarna och även dagen när mensen tror jag var beräknad (fast det är svårt att räkna ut efter den långa metoden när allt i cykeln blev förstörd).
Jag vet att det finns några som inte får sin mens förän de avbryter behandlingen trots att de inte är gravida. Jag har alltid fått min mens när jag inte blev gravid trots progesteronet. Men nu har jag även tanken att den här medicinen, Lutinus, som jag tar nu kanske påverkar kroppen på ett annat sätt och kanske jag inte är gravid jag bara får inte mensen tills jag inte slutar med progesteron.
Jag vet. Det är massor av kanske, och jag vet att jag får svar om jag testar. Men det kommer, jag lovar, senast på fredag morgon testar jag. Kanske tidigare, jag får se hur det känns.
Om det är plus, då är det redan plus och förhoppningsvis blir plus i 9 månader, men om det är minus, då är det slut. I så fall får jag leva lite till i hoppet nu.

Jag har officielt testdag på fredag förresten.

RD 12

2011-12-26T22:18:00.000+01:00

Det verkar så att vi har klarat även den här dagen utan blod :-).
Molvärk hade jag mindre än igår.
Brösten ömmar lite och är spännda.
Svagt illamående kände jag idag igen litegran.
Jag är ofta törstig.
Jag är fortfarande rädd för att testa.

RD 10 - 11, julafton och juldagen

2011-12-25T15:09:00.000+01:00

Äntligen hemma! Vi har haft ett jättetrevligt två dagars julfirande hos S.s syster, men det är minst lika trevligt att vara hemma nu.
Innan vi åkte igår var vi ute hos Andor, tände ljus hos honom och på kvällen släppte vi upp två kinesiska lyktor till honom. De var så fina hur de flög mot himlen. Det är andra julen utan vår älskade son och tanken samt saknaden efter honom tog fram tårarna några gånger under kvällen.
Jag klarar mycket bättre situationer med andra barn nu för tiden, men igår kväll när barnen öppnade glatt sina paket tänkte jag att Andor borde också vara här och öppna sina paket. Han var med oss i våra hjärtan i alla fall.

På kvällen när barnen la sig spelade vi vuxna ett jätteroligt spel som heter "Svenskar - inte så lagom som vi tror", vilket tog med sig jätte mycket skratt. Det var verkligen kul, jag kan rekommendera spelet.
Jag fick många presenter bland annat en Android telefon (ja, ja, jag som var så emot den ett tag blev också "smittad"), konsert biljetter till Coldplay och Snow Patrol av min älskade man.
Jag blev helt ihopvuxen med telefonen och med spelet Wordfeud.

Dagen blev förstörd endast av en anonym, oempatisk, okänslig person som lämnade kommentar till förra inlägget. Någon "spåkvinna" som tror att kan se framtiden och har rätt att trampa i andras liv med sin klumpiga kommentar. "Tror - tyvärr - att du hör till dem som inte lyckas. Fundera på andra möjligheter, alternativt inse att man kan leva bra utan barn." - skrev hon eller han.
Jag tänkte varför en sådan kommentar???? Vad är meningen med det till någon som är i mitten av ruvartiden, sitter i den värsta oron och väntan? Vad har denna person för syfte med sina oigenomtänkta ord? Tror hon/han att för att hon/han tror ska vi börja ge upp och tänka på andra möjligheter? Låt oss snälla bestämma när vi vill göra det!
Hur vet hon/han att vi inte kommer att lyckas? Varifrån tar hon/han modet att säga vad kommer att hända i vårt liv, när läkarna har inte gett upp hoppet på oss än?
Som att sparka in i någon som redan ligger på marken. Eller att säga till en cancersjuk att ge upp kampen, jag tror att du ska ändå dö! Usch, vad hemskt!
Jag försökte föreställa mig vem kan vara så ondskefull? I mitten av julafton dessutom. Vissa personer är verkligen svårt att förstå!
Jag vet att det finns yttrandefrihet och jag är helt medvetet om att när man har en öppen blogg kan vem som helst hitta den och kommentera, men ändå kände jag att, fasiken, om du inte har något vettigt och stödjande att säga, då håll hellre käften! I alla fall nu när jag är livrädd hur det här försöket kommer att gå!

Idag är jag inne i den 11:e ruvardagen. Förra gången kom mensen på den dagen. Jag är mycket orolig för att jag har mycket molvärk, ungefär den enda symptomen som är kvar. Jag är livrädd att detta försök går åt skogen också. Jag måste säga att den "besserwissa kommentaren" hjälpte inte att bli lugnare heller.
Men inget blod än och som vi vet hoppet dör sist. Och jag hälsar "den troende personen" att även om vi inte lyckas nu, ger vi inte upp, då lyckas vi en annan gång!

Jag hoppas ni alla fått en jättefin julafton och juldag.
Julekramar/

God Jul!

2011-12-24T08:00:00.000+01:00

Jag vill önska en riktigt God och Mysig Jul till er med era nära och kära!
Massor av julekramar till er!

RD 9

2011-12-23T21:52:00.000+01:00

Molvärk - mycket idag. Under förmiddagen var jag i stan att shoppa, hade mycket molvärk och var nästan säker på att mensen har kommit. Skräckslaget kom jag hem, men det var inget, tack och lov!
Bröst - ömheten kommer och går, konstigt.
Humörsvängningar - ett uttbrott idag, stackars mannen fick stå ut med det. Igår kväll grät jag över allt. För två dagar sedan hade jag ett stort utbrott också för ingenting.
Magkänsla ang. resultatet - inte bra alls.

Ikväll var vi hos S.s syster, vet ni vilket toapapper de har? Vit med röda jultomtar på. När jag fick se det, sa jag för mig själv "Neeeej!". Ni som har ruvat förstår säkert känslan som jag hade när jag fick se toapappret. När man torkar sig kan de små jultomtarna se ut precis som blodfläckar på pappret. Men jag lyckades vika pappret så att tomtarna försvann, så jag kunde kolla i lugn och ro hur läget är. Det är helt galet, men tyvärr är ruvartiden så hemskt. Man blir lite galen under de här två veckorna. Ni som följer bloggen och kan bli gravida på naturlig väg, kan inte ens tänka er hur lyckligt lottade ni är i livet!

Två svåra dagar är framför oss, eftersom om mensen kommer bör den komma antingen imorgon eller övermorgon. Jag tror att det blir mycket springande till toaletten. Vilket trevligt julprogram, eller hur?
Jag har tänkt på att testa, men jag vågar fortfarande inte. Jag tror att om mensen inte dyker upp tidigare, då testar jag tidigast på torsdag, en dag innan tiden som kliniken bestämt. Jag tycker inte om att testa, jag är rädd för graviditetstester. När jag blev gravid med Andor testade jag också bara en dag tidigare och sedan inget mer, det var det enda testet jag gjorde. Eller tog två gravtest, men jag tog dem samtidigt.

Jag hoppas så mycket att vi får en fin jul, framför allt en blodfri jul. Den mycket molvärken oroar mig, trots att jag läste lite om symptomer med tvillingsgraviditet, och många skrev som fått tvillingar att de hade starkare molvärk redan från början av graviditeten än när de väntade ett barn.
Så jag försöker tänka positivt att både ägget fäste sig och nu är det två små embryon som kämpar där inne, växer och tänjer livmodern, därför har jag mer molvärk. Kan det vara så? Snälla!!!

RD 8

2011-12-22T19:04:00.000+01:00

Molvärk - kommer och går, mer idag än igår och mer nu på kvällen än den var under dagen.
Bröst - ganska ömma men inte jättemycket.
Illamående - små, väldigt svaga under dagen.
Huvudvärk - börjar smyga in.
Trötthet - ja, har precis sovit middag lite :-)
Psyket - väldigt lättirriterad, otålig, ofta gråtfärdig (exakt som vid PMS före mens).
Toapapper och binda koll - många-många gånger genom förstoringsglas.
Blod - inget än.
Annat - sugen på sill, har ätit sill i 3 i rad.
Hopp - väldigt förstiktigt, vågar inte.
Rädsla - gigantisk!
Tummar som hålls - oerhört många :-)!

RD 7

2011-12-21T20:28:00.000+01:00

Både natten och dagen var mycket lugnare idag. Lite molvärk hade jag på natten som var mer som en drag-känsla i magen ner jag vände mig i sängen eller gick upp på toa. Konstiga drömmar hade jag igen med svettningar men inget mer.
Under dagen kände jag inte så mycket molvärk, dagens symptom var mer en lätt illamående känsla.
Idag mår själen bättre också, försöker inte känna efter så mycket utan låta bli symptom-jagandet.

När jag har kollat efter ruvardagar på internet har jag hittat flera som skrev att har testat runt RD 7-8. Jag själv vågar inte. Jag väntade med Andor också nästan till testdagen (jag testade en dag tidigare). Jag är så rädd för att få ett minus att jag chansar inte. Om jag är gravid nu skulle det vara självklart jätteskönt att veta, men om det är minus då är även hoppet borta som jag kan ha än så länge. Just nu känner jag att jag blir rädd att testa även på testdagen (om vi kommer så långt), trots att jag önskar inget mer än att veta resultatet. Motsägelsefullt, eller hur?

RD 6 - mardrömmarnas natt

2011-12-20T18:02:00.000+01:00

Jag har haft en hemsk natt. Jag hade mardrömmar, delvis att jag fick min mens sedan drömde jag om att jag pratade med en läkare som sa att alla mina ägg var dåliga så det gick inte göra mer ivf på mig. Han rekommenderade att ge upp.
Sedan antingen svettades jag eller frös mycket under natten. Jag trodde jag hade feber men jag hade inte. Dessutom hade jag mensvärk under hela natten. Jag var helt övertygad om att mensen kommer, men än så länge har den inte gjort det. Idag gick jag ungefär varje halvtimme på toa och kollade läget.
Under dagtid har jag också mycket molvärk/mensvärk men inte lika mycket som jag hade under natten. Men i alla fall mer än jag hade med Andor i början av ruvningen. Jag har ingen aning om att vad det betyder. Men eftersom jag är mycket irriterad också (precis som jag brukar vara före mensen kommer) fruktar jag att värken betyder ingenting bra.
Jag är livrädd, så fruktansvärt rädd att vi inte lyckas den här gången heller.
Jag hatar ruvardagar, hatar den här väntan och osäkerheten. Hatar känslorna från kroppen som jag försöker tolka men det går inte. Jag skulle vilja vara nersövd för resten av dagarna att slippa den här jobbiga väntan.
En sak som är positiv att brösten känns lite mer ömma.

Jag har funderat även på att nu är jag inne i cykeldag 30, men ägglossningen skedde bara för en vecka sedan. När beräknas mensen när man gör den långa behandlingen? Vet det någon?

RD 5

2011-12-19T18:09:00.000+01:00

Jag försöker uppdatera lite, eftersom det kan vara bra vid ett nästa försök (om vi inte lyckas nu) att se hur dagarna gått.
Jag försöker kolla tillbaka i bloggen och se vilka symptomer jag hade förut, men jag hade inte skrivit alla dagar.
Samtidigt vet jag att det ingen idé att jämföra nuläget med tidigare försök eller med andras ruvningar eftersom alla ruvningar är olika, men ni vet, man ändå har svårt att hålla sig borta från internet. Fast jag vet jag bör göra det.

Ni känner kanske igen känslan att inget är bra under ruvartiden. Det värsta är molvärken. Om jag får molvärk blir jag orolig att kanske mensen är på gång. Om jag inte har molvärk oroar jag mig för det, att då händer säkert ingenting i livmodern därför känner jag inget.
Det ena stunden är jag glad för molvärk, den andra stunden tänker jag att värken orsakas säkert av progesteronet eller mensen är på gång.
Usch, det är helt galet med ruvartiden!

Idag var jag tillbaka på jobbet och det gick bra. Förutom att magen är fortfarande mycket svullen är den inte öm längre.
Molvärken kommer och går, idag hade jag mindre än igår. Ibland känner jag små stickningar, men de är inte starka. Jag är ganska känslig och tröttare än innan ÄP. I lördags var vi på bio och jag somnade under filmen :-).
Brösten är fortfarande ganska lugna, men bröstvårtorna är ömma.
Min intuition säger egentligen ingenting. Jag har haft en positiv känsla, ungefär i två dagar efter ET, men sedan gick den bort, nu försöker jag skapa den medvetet. Jag försöker hoppas och tro. Samtidigt är jag livrädd också. Att det inte går vägen. Jag vet faktiskt inte om jag orkar mer om vi inte lyckas nu med två 10 poängare embryo. Då dör även den minsta lilla hoppet, tror jag.

Igår var våra underbara vänner från Spädbarnsfondens föräldragrupp här hos oss. Vi har haft en mycket trevlig kväll, jag fick njuta deras fina, söta lilla dotter. Det kändes så skönt att hålla en liten bebis. Hon är så underbar! Våra vänner är så underbara! Och jag är såååå glad för att jag känner endast glädje och kärlek mot dem, mot deras lycka och har inte den minsta lilla avundsjukan eller smärtan. Det känns så fantastiskt!
Ni får se en rolig bild på flickan :-).

RD 4

2011-12-18T09:51:00.000+01:00

Molvärk - jättemycket
Ömma bröst - ingen
Tankar kring Duo - hela tiden
Rädslan för att ingen av dem stannar - gigantisk
Väntan - långsam och jobbig.

RD 3

2011-12-17T09:14:00.000+01:00

Vad känns som långsammast i världen?
Ruvardagar.

Ömheten i magen släppte sig, tack och lov, nu mår jag bra, men jag är väldigt glad att jag stannade hemma torsdags, fredags. Det var så skönt att kunna ta det lugnt både fysiskt och psykiskt. Jag satt ändå i största delen vid datorn och jobbade med dokumentation, men jag hann ändå att koncentrera mig på mig själv, på Duon, på min kropp och på mina känslor.

Nu börjar molvärken komma, jag känner den ganska mycket och starkare än jag gjorde med Andor (om jag minns rätt).
Mina bröst var väldigt känsliga under hormonbehandlingen, men den här känsligheten börjar kännas mindre och mindre nu, vilket jag inte gillar alls. Det gör mig rädd eftersom mina senaste två ruvningar gick utan ömma bröst och jag var inte gravid, medan när jag blev gravid med Andor ömmade brösten under hela ruvartiden.
Magen är myckte svullen fortfarande, den ser ut ungefär som när jag var i 13-15 veckan med Andor.
Nu börjar jag bli nervös, att 10 poängare hit eller dit, men tänk om det inte blir något. I så fall måste min mens komma på julafton eller på juldagen. Den situation blir intressant, att börja blöda där vid julgranen runt omkring med hela familjen och inte kunna gråta och rasa ihop ordentligt. Jag vet inte vad jag ska göra då.
Jag hoppas verkligen att det inte kommer att ske.

Trots rädslan försöker jag vara positiv, föreställa mig många gånger att Duon fäster sig och börjar växa i livmodern. Jag säger till mig själv att jag är gravid än så länge motsatsen är bevisat.

Jag har försökt läsa lite om Lutinus, progesteronet som jag tar nu, men hittade knappt några svenska sidor. Det verkar inte vara så vanligt här än. Däremot massor av danska och tyska sidor dök upp. Konstigt, är vi Huddinges testkaniner med den nya medicinen?

Bön

2011-12-15T20:45:00.001+01:00

Ni vet, jag tror inte på Gud. Jag har tappat kontakten med honom och tron på honom sedan länge. Men trots detta bad jag idag. Det är så märkligt att även om man inte tror kommer stunder i livet när man inte ser andra vägar än att be.
"Snälla Gud, om du finns visa att jag har haft fel! Visa att du inte hatar mig, att trots allt jobbigt som hänt med oss finns du där och vakar över oss. Om det är så, snälla Gud, låt de här två små fröna stanna kvar hos oss. Låt miraklet hitta till oss. Låt vår längtan och väntan äntligen få sin belöning. Låt oss få ge den gränslösa kärleken som vi har inuti oss till vårt barn, våra barn! Låt oss förberedda för julen om ett år med två små bebisar i famnen. Låt den här julen vara den sista för oss som barnlös jul! Låt den här gången bli vår tur nu! Snälla, om du finns Gud, hjälp oss nu och lyssna på mig! Stäng inte dina öron, hör mina ord, stäng inte dina ögon, se att jag ber dig, stäng inte ditt hjärta, känn min längta! Jag ber dig så desperat, lyssna på min bön!"

I`m dreaming about...

2011-12-15T09:20:00.000+01:00

...inte white christmas, jag tror inte att vi får det i år, men jag drömmar om Duon. Jag tänker på dem nästan jämnt. Det är fortfarande så ofattbart att vi fick tillbaka två embryon!!!
Samtidigt är det så helt otroligt att trots att jag inte vill, har jag redan under en minut sätt framför mig ett liv med dem från födseln fram till att de tar studenten. Det är inte klokt, men jag är faktiskt väldigt bra på att dagdrömma! Men jag vill inte!!!! Jag vill inte tänka så mycket, jag vill inte ta något ut i förskott. Jag är rädd för att låta mig själv hoppas och drömma och sedan när det inte går vägen blir jag bara ännu mer besviken. Men, vad hemskt mycket jag vill och önskar att allt går bra den här gången. Att i alla fall en av dem stannar kvar, men gärna båda!

Jag måste säga att jag har inte funderat så mycket på att sätta tillbaka ett eller två. På något sätt var det självklart att om det blir möjligt låter vi dem att sätta in två. Men samtidigt jag vet att det finns risker, vi har en tragisk graviditet bakom oss, tänk om det händer samma sak med två, eller med ena av dem? Eller något ännu värre? Jag vet att det finns risker, men jag tillät mig inte att tänka på det. Jag vet att då skulle jag inte låtit dem att sätta in två, trots att jag ville det så mycket. Jag tänkte bara att vi kör med två, sedan blir som det blir.

Men jag vet, jag vet, jag vet att jag inte får tänka så mycket i förväg, de har inte ens fastnat, kanske inget av dem kommer att fastna, kanske bara det ena gör det, eller vad som helst kan hända.
Det nuet som är säkert sedan vet vi inte vad händer dagen efter.
Jag måste bromsa mig på alla sätt och ta en dag i taget. Det är svårt, men jag ska försöka. Bara en dag i taget.
Har jag sagt att jag är urdålig på att vänta?

Tack för era lyckoönskningar, det var så skönt att läsa dem :-)!!! Ni är guldvärda, ni är världsbästa :-)!
Sara, tack, jag vill såååå jättegärna härma dig :-))!

Den här gången fick jag en ny progesteron, den heter Lutinus. Den ska tas tre gånger per dagen, har tablett form och förs in i slidan. Inte lika kladdig som stolpille, men ändå..., ni vet, inga utav dem här vagitorierna är helt torra.
Jag kallar den än så länge som "duo mat", för att Duon behöver den mycket för att kunna fastna och stanna.
Jag hoppas den hjälper, jag har aldrig använt Lutinus förut. Har ni? Vad hade ni för erfaranheter?

Jag har fått en fråga av Lisa om att hur mitt namn uttalas. Tonci är inte mitt namn, det är bara ett bloggnamn, det finns inget sånt namn i Ungern heller. Tonci var egentlingen min hunds smeknamn som hette Topi men vi kallade honom ofta för Tonci. C uttalas för cé på ungerska. Jag tror inte att man säger cé på svenska, utan uttalas bara som sé.

2 x 10/10

2011-12-14T16:28:00.002+01:00

Idag har vi fått tillbaka två fina embryon, båda har fått 10 poäng av 10, läkaren sa att de hade högsta klass!!!! Två andra odlar de vidare till dag 5 för att se om det går att frysa ner dem eller inte.

Vi är så otroligt glada, när han förde in dem i livmodern, rann bara tårarna av glädje. Jag sa tyst för mig själv att "snälla, stanna, stanna kvar hos oss!"
Det är en helt otrolig känsla att de är två och om allt går bra kan vi få två barn på en gång. Men jag springer inte före så långt, de måste fastna först och sedan klara sig i 9 månader.
Jag ska göra ALLT som jag kan att det blir så.

Jag är fortfarande mycket öm i magen, det har inte blivit bättre. Jag är även väldigt svullen. Jag sa det till läkaren, han undersökte mig och sa att jag inte är överstimulerad, men jag har blödningar i äggstockarna som kan orsaka ömheten. Det är vanligt att man har det och beroende på hur mycket man blöder får man sedan mer eller mindre ömhet i magen.
Jag har aldrig haft besvär så länge efter äggplock och det som är konstigt att ömheten är inte bara nere vid äggstockarna utan hela magen ända upp till magsäcken. Barnmorskan sa om det att det är pga att äggstockarna är svullna och trycker de olika organerna hit och dit.
Jag hoppas att det blir bättre snart, inte för att det inte går att stå ut med utan mer för att jag oroar mig att varför det inte vill bli bättre.
Läkaren sa i alla fall att det inte fanns någonting att göra, man måste vänta ut det, kroppen suger upp det och självklart om det blir värre måste jag höra av mig. Han rekommenderade att stanna hemma resten av veckan och jag kommer att göra så. Jag har jobbat idag, men det kändes inte bra alls.
Så nu är det vila som gäller.
Från och med nu är den lilla "duo"-n det viktigaste för mig!!!

Tack för era tankar till oss, bara fortsätt skicka den positiva energin :-)!

....

2011-12-13T13:18:00.000+01:00

Kl. är 13.14, de har inte ringt, men jag ringde dem.
Först frågade jag om det var normalt att ha smärta fortarande och barnmorskan sa ja. Sedan berättade hon att av de 10 ägg som de plockade var 2 tomma, de kastades på en gång, 1 var omoget, så på 7 gjorde de ICSI. Av de här 7 blev 5 befruktade. Nu återstår att vänta och se hur de här 5 delar sig och ska se ut till imorgon. Jag hoppas det blir i alla fall ett som blir återförbart. Herregud, vad rädd jag är!

Utveckling

2011-12-13T10:18:00.000+01:00

Jag måste berätta att jag har utvecklats :-).
Ni vet hur jobbig jag har med att vara hemma från jobbet, men trots detta valde jag göra det idag.
Smärtan i magen fanns kvar under natten och även på morgonen fast inte lika starkt som igår men ändå. Det känns att det drar så mycket både neråt och ända upp till magsäcken. Jag kissar ofta, men det gör ont i magen när jag kissar.
Jag känner att inget är viktigare just nu för mig än att lyckas med det här försöket så jag ville inte riskera något, så jag stannade hemma. Jag är glad att jag gjorde så, eftersom magen är fortfarande svullen och mycket öm. Jag känner inte när jag sitter, ligger, men jag känner när jag står upp eller rör mig.
Jag är faktiskt lite orolig att jag har blivit överstimulerad, men smärtan är inte så stark att det inte går att stå ut med, jag kissar mycket, jag är inte andfådd, jag kräktes inte och jag har inte gått upp i vikt. De är symptomerna som jag läste som vanligaste vid överstimulering. Men ändå är jag lite orolig.
Ni som har blivit överstimulerade någon gång, vad kände ni då? Går det lätt att blanda ihop normal smärta som finns efter ÄP och överstimulering?
Är det normalt att ha smärtor, svullen mage dagen efter äggplock? Jag frågar det för att vid mina tidigare äggplock mådde jag alltid bra dagen efter, det är nu för första gången att jag behövde stanna hemma.

Förutom de fysiska känslorna är jag JÄTTENERVÖS!!!! Mellan 10.00-10.30 har de möte på kliniken, då kollar de hur äggen ser ut och ringer efteråt om inget av dem har blivit befruktade. Jag är så jäkla rädd. Telefonen är bredvid mig hela tiden och jag önskar och säger som en mantra att den förblir tyst.
Jag vet att 10 ägg är ett ganska bra resultat, men jag vet också att de lika väl kan vara tomma eller dåliga allihopa.
Jag tycker det är den svåraste delen av det hela!!!! Den här jobbiga väntan och ovissheten.

Snälla någon, ge att allt går bra med äggen och att de delar sig jättefint!! I alla fall minst ett!

Fjärde äggplock

2011-12-12T16:33:00.000+01:00

Då var även det här äggplocket gjort.
Jag var ovanligt lugn innan och även där. Jag vet inte varför, jag kan inte säga att jag var positiv, jag var helt enkelt bara lugn, förra gången var jag mycket mer nervös.
Jag tror att nervositeten kommer imorgon när jag kommer att önska hela dagen att telefonen håller sig tyst och när vi får veta om det blev befruktade ägg eller ej.
Själva plocket gick som det brukar göra, jag klarade mig utan morfin även den här gången. Jag mår inte bra av morfin, så jag försöker avstå det varje gång. På vänstra sidan har jag ett konstigt liggande äggstock som lätt kan gömma sig, så där är det svårare att plocka mig. Därför kände jag där mycket ont även den här gången. Jag klämde hårt stackars mannens hand varje gång när läkaren stack, jag tror att han skulle också behövt få morfin mot smärtan :-).
Men tack och lov var det hela klart ganska snabbt och vi fick veta resultatet på en gång. Det blir 10 ägg, 4 st mer än förra gången. Här på Huddinge ropar labbet "ägg" bara vid första ägget, sedan säger de inte när det kommer nya. På S:t Göran ropade dem vid varje ägg, då kunde man själv räkna på en gång.
Efter plocket fick jag vila lite, åt frukost, mannen hämtade kaffe till mig. Smärtan var ganska stor ett tag, men värmekudden och medicinerna hjälpte så vi kunde komma hem ganska snabbt.
Nu är vi hemma, jag har redan sovit en kort stund och nu lagar S. mat till mig. Jag var sugen på något onyttig, nämligen varm korv med "fake" potatismos (Felix potatismospulver) och ketchup. Jag tycker det är så gott!

Jag hoppas äggen gör sitt bästa nu och delar sig fint!!! Jag sa till dem att de behöver göra det om de vill komma tillbaka i min mage och lovat att världens bästa plats är där :-).

Jag måste säga att återigen var vi mycket nöjda med Huddinge, själva stället och deras bemötande är helt perfekt. Vi är verkligen belåtna med dem. Självklart är det inte lika personligt som en privat klinik, men det inte är störande. Egentligen får vi inte klaga på det heller eftersom de senaste gångerna fick vi träffa en och samma läkare varje gång. Han gjorde äggplocket och insättningen förra gången och även nu, så det känns att han är "vår" läkare på något sätt. Och han är bra, snäll, lyhörd, vi är nöjda med honom.
Jag var rädd i början för att vi fick höra så mycket dåligt om Huddinge, men jag måste säga att det ingen anledning för oro, de är bra och även lokalerna är fina, fräscha, moderna nu att de flyttade. I salen där man väntar och vilar efteråt hade de julmusik idag, vilket var så mysigt och kändes skönt.

Dags för soffläget för resten av dagen. Vill avsluta med Mariah Careys låt, When you believe. Jag råkade lyssna den här låten på väg dit imorse och det kändes så jätte träffande. Jag sjöng sedan låten tyst för mig själv under äggplocket. Jag tycker att nästan varje ord stämmer för väntan och kampen för ett barn.
"There can be miracle when you believe". Å, jag hoppas så väl att vårt mirakel är på väg till oss och anländer här någon gång. Om inte nu, då vid nästa försöket eller efteråt, men att det kommer någon gång. Jag vill tro på det!
Tack för alla tummar och tår, men släpp inte dem än :-)! Kram på er!

Viktigt!

2011-12-12T15:31:00.000+01:00

Jag sprider Spädbarnsfondens undersökning här och där. Jag tycker att det är viktigt att så många som möjligt som har förlorat barn före födseln fyller i det. Det tar lite tid, men jag tycker att det är värt!

Intervju

2011-12-11T19:58:00.001+01:00

Idag träffade jag den mycket sympatiska Sara Dag och Natt som sökte upp mig på mejl för en vecka sedan och frågade om jag skulle kunna tänka mig att vara med i hennes nya bok.
Hon håller på att skriva en bok som ska heta "Den bloggande patienten - socialmedia i sjukvården" (om jag kommer ihåg rätt undertiteln). Hon intervjuar personer med olika sjukdomar bland annat två kvinnor som är ofrivilligt barnlösa (den ena är jag). Alla av dem är självklart bloggare och skriver om sin sjukdom. För ett år sedan fick hon höra om min blogg, läste lite i den och tänkte att hon skulle vilja intervjua mig till sin bok. Jag tackade ja glatt eftersom jag tycker det är så spännande att vara med.
Vårt möte idag var mycket trevligt, tiden bara flög iväg. Man bara laddas med energi genom att träffa så fina människor. Vi har pratat mycket om bloggandet från olika håll och om effekterna som detta har med sig.
Boken kommer ut i maj, det blir spännande att se hur den blir. Jag har aldrig ställt up för intervju förut, men med Sara kändes det så helt naturligt redan från början. Tack Sara så mycket för möjligheten!

Imorgon är det äggplock, nu börjar jag bli nervös. Fram till nu kunde jag hålla min oro i schack, men ju mer tiden närmar sig, desso mer nervös jag blir. Tänk om det inte blir något bra ägg, tänk om försöket går åt skogen igen. Jag försöker byta ut de här negativa tankarna till positiva tankar och bilder, men ni vet det inte är helt lätt.
Tårar, tummar och tankar på oss behövs imorgon!
Det måste gå bra den här gången!

P.S. Det rätta namnet till boken: Den bloggande patienten. Om sociala medier i vården.

¿Habla usted español

2011-12-10T11:39:00.001+01:00

Jag har en back upp plan. Jag tänkte att om nuvarande försöket går åt skogen igen då måste jag hitta något som hjälper mig att överleva, kunna gå vidare, kunna stå upp igen och leda tankarna bort lite från misslyckandet. Det måste vara något som jag aldrig har gjort, som är något helt nytt, som innebär lite utmaning och som jag är intresserad av. Så jag har bestämt mig att då börjar jag lära mig spanska. Jag tycker spanska är så vackert språk, det sägs att det är ganska lätt också, så varför inte.
Så det blir antingen graviditet eller español mi salvación.

Kl. 10.30 på måndag...

2011-12-09T17:33:00.003+01:00

...har vi äggplock.
Jag har varit på ultraljud idag och det gick bra. Läkaren sa att allt såg bra ut, slemhinnan var 12 mm, på högra sidan såg han 7 äggblåsor (ungefär 19-22mm stora) och på vänstra sidan 5 äggblåsor vid samma storlekar.
Imorgon tar jag ägglossningssprutan och på måndag kör vi.
Ni vet, jag säger som vanligt, vi får se. Och självklart hoppas jag på att i någon av de här 12 äggblåsorna ligger guldägget, början av ett barn som kanske fastnar och stannar hos oss den här gången.

Enkäten om långbehandlingens resultat är nu stängd, jag är glad att ni var så många som svarade på frågan. 50 röster blev det.
Resultatet: 54% blev gravida efter behandling med Synarela och Menopur, 12% fick missfall och 34% blev inte gravida. Jag gillar den där 54%-en, trots att jag vet att det inte betyder någonting och 50 röster är alldeles för liten att kunna dra någon seriös slutsats, men ändå. Det är också sant att om jag sätter ihop de som fått missfall och de som inte lyckades blir det 46%, så nästan lika mycket som de som lyckades, men ändå. Hoppet finns, möjligheten finns. Vi får se hur det kommer att gå för oss den här gången. Blir det någon positiv följd av Synarelan eller led jag helt i onödan i en månad.

Jag hoppas ni kommer att få en fin helg!
På söndag ska jag intervjuas, det blir spännande, men mer berättar jag om detta efteråt :-).
Kram på er!

Gravidbesked

2011-12-06T21:34:00.000+01:00

För några veckor sedan skrev jag om en väninna som jag misstänkte att var gravid. Idag fick jag beskedet.
Vi gick ut att äta och efter en stund berättade hon det med tårar i ögonen. Hon sa hon var så rädd för att berätta det till mig, för att hon inte ville såra mig, hon ville inte att jag blir ledsen och framför allt ville inte att jag undviker henne nu. Jag kände verkligen hur svårt det var för henne att berätta att hon var gravid. Hon ville göra det tidigare men vågade inte.
Hon fick veta att hon var gravid precis när vi senast misslyckades.

Hur tog jag beskedet? Överraskande lugnt. Kanske för att jag var lite förberedd, kanske för att just nu mår jag bättre, kanske för att jag börjar få immunitet mot gravidbesked. Jag vet inte, men jag tror att mest pga det sistnämnda. Med tiden växer man en "tjock hud", en sort okänslighet mot andras jag-är-gravid och vi-har-fått-barn besked.
Det är som att flyta på vattenytan. Varken vågor som kastar upp en eller strömvirvel som drar ner till botten. Bara flyta. Andas djupt, hålla andan, då går det att flyta. Jag håller andan. Jag har hållit andan i många år nu.
Lite avundsjuka, självklart glädje men annars inget mer. Jag bara tog emot beskedet. Jaha, hon är gravid igen. Okej. Hon har tur. Bra för henne.
Jag börjar bli van med att det går lätt för alla runt omkring mig varför skulle jag vara överraskad?

Hon sa att hon trodde så mycket på att vi kommer också att lyckas. Så många som säger så. Det är så bra för dem, att i alla fall de tror på oss och de känner det så säkert. Det är alltid bra att höra. För några sekunder, sedan tänker jag "Hur kan de veta?", "Hur kan de vara så säkra?". Jag har varit så säker en gång och ändå hände inte det. Det finns ingen garanti. Vi fortsätter kämpa, sedan får vi se. Vi får se. Det är min favoritmening nu för tiden. Mer kan jag inte och mer vågar jag inte säga.
På fredag är det dags för ultraljud och kolla hur äggstockarna och slemhinnan har gjort där inne. Ska de få MVG, VG, G, eller IG? Vi får se. Som vanligt.

Det här med kola

2011-12-03T15:33:00.003+01:00

Jag förstår inte vad coca-cola kan innebära som gör att jag blir så jäkla sugen på det vid vissa hormonförändringar.
När jag väntade Andor skulle jag kunnat döda ibland för ett glas kola. Nu att jag tar synarela är det samma sak, fast kankse inte lika starkt sug.
Man skulle kunna tänka sig att socker, men på andra sötsaker är jag inte mer sugen än vanligt och egentligen det går inte en enda dag att jag inte äter lite choklad eller keks eller kaka. Sedan tänkte jag på koffeinet i kolan, men jag är generellt inte mer sugen på kaffe, nästan tvärtom, jag dricker mindre nu under behandlingen och när jag var gravit drack jag knappt någon kaffe alls under 8 månader.
Så jag vet inte, men i alla fall jag som annars dricker aldrig kola, nu skulle jag kunna dricka nästan hur mycket som helst.

I övrigt händer inte så mycket nu. Jag tar sprutorna på kvällarna, minskat synarelan och i stort sätt mår jag bra nu. Jag vågar knappt säga sånt, för att nästan alltid när jag vågar säga ut att "jag mår bra" händer något dåligt efteråt. Men, just nu mår jag bra. Det känns bra att vi är inne i en behandlingsperiod och det finns något att vänta på, se fram emot, hoppas på.
Jag försöker njuta den här jag-mår-bra-känslan nu eftersom om vi inte lyckas den här gången heller då kommer ett långdraget helvete igen.
Så jag försöker leva i nuet.
Just nu ser jag fram emot kvällen när jag träffar med min älskade vän J., och vi ska gå ut och ta ett glas vin, kanske käka lite mat och snacka mycket om allt :-).
Imorgon kommer Andors kusiner och deras föräldrar på adventsfika, det blir kul med.
Jag hoppas ni har en fin helg.
Kram på er,

Menopur, jag älskar dig!

2011-11-30T19:03:00.000+01:00

Jag är så glad att äntligen får jag börja med Menopur ikväll. Jag fortsätter med Synarela fram till den 8:e, men med halverad dos.
Jag hoppas att nu att jag börjar med Menopur minskar Synarelas biverkningar. Aldrig mer den här långa behandlingen!
Jag frågat er efter symptomer för att förutom huvudvärken, värmevallningarna, törsten och tröttheten märkte jag även att jag har gått ner i vikt. Eller vågen visar nästan samma vikt, men kläderna känns mer lösa. På Synarelas papper står att man kan få viktförändringar, men jag trodde att av hormoner tar man på sig vikt inte att man tappar. Fast om jag tänker på min graviditet, vid slutet blev jag jättesmal, bara magen var som växte.
Sedan har jag haft lite diaré också på senaste tiden trots att jag inte åt något som skulle kunnat orsakat det. En tjej skrev på FL att hon hade diaré av Synarela, men mer har jag inte hittat. Hur som helst Synarela och jag närmar oss till avsluta vår relation, tack och lov!

I helgen har vi träffat fina Majken för första gången. Hon är den söta, 8 veckor gammal lilla tösen till vår kompispar som vi lärde känna i föräldragruppen. Mötet var mycket berörande men definitivt på ett positivt sätt. Jag fått tårar i ögonen, men endast av att jag blev så berörd eftersom hon var så vacker och skör.
Jag fick hålla henne i famnen flera gånger, vilket kändes så skönt.
En gång var det jobbigt, när S. höll henne i hans armar. Det känns alltid som en kniv som vrids i hjärtat när jag ser honom med en liten bebis. Delvis för att jag tror bilden påminner mig stunden när han höll Andor efter att jag födde honom, delvis för att det passar så fruktansvärt bra en liten bebis i hans famn. Jag vet att han skulle vara (förhoppningsvis blir) en UNDERBAR pappa och tanken att jag kanske aldrig får uppleva det gör mig så ledsen.
När jag höll lilla Majken har jag lovat till mig att f..n, det kommer att hända med oss. Jag ger inte mig och jag ger inte upp tills vi inte får en levande bebis. Om det krävs flera behandlingar, flera försök, bryr jag inte mig, vi kör, tills kroppen orkar, tills vi kan och möjligheten finns kör vi. Vi kommer att få ett barn, det måste vara så, detta har jag bestämt mig nu!!!

Nu går jag blanda Menopur och kom igen hormoner!!!!

Biverkningar

2011-11-29T20:31:00.001+01:00

Jag är nyfiken vilka biverkningar ni fått när ni tog Synarela. Jag menar framför allt fysiska biverkningar om ni hade såna.

Idag är det sista dagen med full dos, imorgon minskar jag till halv dos :-))))!

Advent

2011-11-27T09:40:00.005+01:00

Jag älskar adventstiden, den här väntan på julen. Jag saknar bara kylan och snön. Att det regnar och att vädret är så milt passar inte till advent. Men "ha aldrig större problem" säger jag.

Vi har ganska fullbokat under adventshelgerna nu, vilket känns skönt. Igår hade vi middagsgäster, idag ska vi gå och ha adventsfika hos J. och A. och deras fina, lilla M.. Fina paret som vi lärde känna på Spädbarnsfondens föräldragrupp och blev vänner med. Underbara människor :-)!

Nästa söndag kommer Andors kusiner och deras mamma, pappa på adventsfika hit.
Sedan har vi middagsgäster igen, vi ska äta julbord en lördag, en ungersk vän kommer till Stockholm och ska sova över hos oss en natt. Så det är mycket som väntar och det känns skönt.

Jag mår mycket bättre nu (förutom biverkningarna av Synarela), jag menar psykiskt. När vi håller på med ett försök mår jag alltid bättre, för att då är vi på väg till det som vi önskar. Då finns hoppet där, även om det är mindre och mindre efter varje misslyckande, men det finns där, vilket gör att jag mår bättre, jag kan stå ut bättre med gravidmagar, jag kan träffa små bebisar, jag kan vara mer social än efter ett misslyckat försök när världen rasar ihop.

Jag håller på att pynta hemma, köpa julsaker och samtidigt är lite rädd också, att tänk om vi inte lyckas, då ska vi ha ett helvete jul, då ska jag inte njuta de här sakerna som jag köper ihop nu, så de blir bara bortkastad pengar.
Jag vill inte ha en till dålig jul, de senaste 3 julen handlade om sorg och misslyckande (julen efter min mammas bortgång, julen efter vårt första och totalt-gick-åt-skogen försök och julen efter Andor). Jag vill inte ha en till sådan jul. Jag vill ha en GLAD JUL det här året!!!! Please!!!! Det räcker mig som julklapp, vill inte ha mer. Jag önskar inte ens något annat, bara att julen blir glad det här året!!!! Det finaste presenten vore en plus på stickan!!! Kan vi??? Får vi???? Snälla liv, kan du sluta vara elakt och orättvist most oss och börja vara snäll nu istället???

Jag önskar en fin första advent till er!

Statistik

2011-11-24T16:54:00.000+01:00

Jag skulle vilja köra lite undersökning här. Jag är nyfiken att ni, som har gjort lång behandling med Synarela och Menopur vilket resultat ni hade vid slutet av behandlingen.
Jag lägger lite statistik i högra spalten, kan ni vara snälla och kryssa rätt svar eller skriva kommentar här?
Tack så hemskt mycket!

Julsugen

2011-11-22T19:20:00.000+01:00

Jag längtar efter julen så mycket.
Förra året var jul så nära förlusten av Andor att vi knappt firade den. Jag hatade allt som handlade om julen då, för att allt påminde om vad vi inte fick. Vi trodde vi kommer att sitta med honom vid julgranen, och det gjorde fruktansvärt ont att det inte blev så.

Men det här året längtar jag efter julen mycket. Sedan får vi se hur den blir. Får vi ett positiv graviditetstest innan eller det blir minus på stickan. Den här julen blir antingen mycket glad eller mycket ledsen. Hur som helst det blir, just nu längtar jag efter den mycket.

Och det är första advent redan nu på helgen :-)!

Insamling

2011-11-21T18:23:00.000+01:00

Bloggvänenn Loba och hans man behöver hjälp för att kunna fortsätta med deras försök.
Läs hennes inlägg om detta här.

Jag vill bara byta ut mig själv

2011-11-21T17:07:00.000+01:00

Självklart gick jag på jobbet idag. Men vad bra det var, för att en annan kollega i klassen blev sjuk och stannade hemma. Så vi var plötsligt en personal mindre. En annan assistent till mig sa att hon kommer att vara sjukskriven f.o.m. imorgon, eftersom det har varit så stressigt på senaste tiden och hon mår inte bra. Hurra!
Nu är det säkert att jag fortsätter gå på jobbet, men nu känner jag inte bara halsen utan även stressen.
Varför kan jag inte vara som andra och sjukskriva mig när inte alls är hundra i kroppen??????????????????????????????????? Jag kan vara sååååå trött på mig själv ibland!!!!!
Så jag har pratat hela dagen idag (det går inte att inte prata med barn) hostat lite hit och dit och nu brinner hela hals- och bröstkorg trakten. F.o.m nu är jag tyst fram till imorgon bitti. FAn!!!!

Jag ringde kliniken, jag börjar med Menopur den 30 november, så länge fortsätter jag med 2 X 2 synarela, sedan halverar jag den och fortsätter spraya den halva dosen parallelt med Menopur fram till den 8 december. Så länge!!!! Ibland jag bara tänker på Synarela och blir jag spyfärdig, jag är sååååå trött på det och dess biverkningar.

Vill ni höra något positivt också?
Nu kommer jag inte på något.

Helgen

2011-11-20T20:24:00.000+01:00

Jag har knappt varit ute under helgen. Bara en gång, när vi gick handla mat och jag kände att jag behövde lite frisk luft.
Orsaken av instängdheten här hemma var att jag inte mådde så bra. Onten i halsen satte sig på stämbanden, jag kände mig så trött och hängig hela helgen. Vi låg bara på soffan och tittade på film. Vi fick nästan liggsår. Det blev många avsnitt av 24, det var så spännande att det inte gick att sluta titta.

Jag mår fortfarande inte så bra, fast lite bättre. Tror ni jag tänker gå på jobbet imorgon? Självklart. Jag försöker övertala mig själv att jag bör stanna hemma 1-2 dagar till, men jag har så jäkla svårt med det. Och det som är typiskt att jag blir alltid sjuk när det är mest stressigt på jobbet. Att det blir ännu svårare att ta beslutet "jag stannar hemma". Just nu har jag en praktikant i min klass, henne har jag ansvar för. Mina assistenter hade en jobbig vecka förra veckan eftersom en av dem var sjuk och jag var också borta i två dagar (jag var på en konferens i Linköping). Jag ligger så mycket efter med mina elever också. Två av de har börjat visa nya beteendeproblem, jag måste hitta åtgärder. Jag kan inte stanna hemma nu.
Jag vet att det är fel, och jag önskar jag skulle kunna tänka mer på mig själv och inte på andra i första hand.
Om jag hade feber, då skulle det vara självklart att jag stannar hemma. Men jag har inte :-(. Jag är bara hängig, hostar och rösten är inte som den skall vara. Det är så konstigt att vid de senaste 3 gångerna när jag blev förkyld satte det sig varje gång på stämbanden, vilket inte brukade vara så förut. Någon sa till mig (också lärare) att det är en sorts yrkesskada. Vi måste ta hand om vår röst.
Usch, jag får se hur jag mår på morgonen. Men jag vet att till slut ger jag mig iväg till jobbet.
Någon tips vad man kan göra mot plikttrogenhet?

Tomtekläder

2011-11-20T14:33:00.000+01:00

Igår när vi handlade såg vi pepparkaksgubbe- och tomtekläder i butiken.
Jag sa till S. att om Andor levde skulle han nu säkert få sin första juldräkt. Han skulle vara världens sötaste pepparkaksgubbe :-).

Sjuk vid behandlingar?

2011-11-19T06:40:00.000+01:00

Vid förra behandling blev jag förkyld, fick ont i halsen och hosta.
Nu, vid den här behandlingen samma sak igen.
Allergi mot hormoner ;-) eller vad är det för något?

Synarelaverkan

2011-11-18T17:08:00.000+01:00

Jag hatar Synarela!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har spray-at nu i en vecka, och nu börjar helvetet! Nu kommer det som jag var så jätterädd för. Den här jäkla värmevallningen, humörsvängningen, irritationen, otåligheten, stressen, gråtfärdigheten, skrikfärdigheten, jag-vill-slå-och-sparka-i-allt-och-alla känslan!
GUUUUUD, VAD DET ÄR JOBBIGT!!!! Och det är inte de bästa känslorna när man jobbar med människor, framför allt med barn. Shit, vad jag måste trycka ner hela dagen. Jag skulle vilja skriva på pannan att "Akta dig, jag är under hormonbehandling!", men tyvärr man kan inte göra så.
Dessutom är huden fet, håret är fett, finnarna kommer.
Och minst en vecka till!
Jag längtar efter Menopur, av det brukar jag inte ha några biverkningar.

Men samtidigt vill jag inte klaga. Om det är det som leder till ett barn då står jag självklart ut med det och även med mer.

Vi har tittat 3 avsnitt av "Barn till varje pris?" programmet den här veckan. Ni vet, när det gick på tv-n orkade jag inte titta det, då orkade jag inte släppa in alls något som handlade om barnlöshet. Så vi spelade in serien på boxen och nu kan vi titta den.
Jag måste säga att jag är besviken på programmet. Det första avsnittet tyckte jag om, jag grät t.o.m, det andra var okej, och i det tredje spolade jag massa gånger. Mycket som upprepas, ofta är det tråkigt, programledaren irriterar mig och det finns något som jag saknar från programmet så mycket men jag kan inte sätta fingret på vad det är för något. Dessutom känns det så att de inte verkligen hittade stilen till programmet. Ibland är det färgglatt (med den påskdekorationen på bordet hos programledaren) och bäddat i en någon rolig stil, sedan kommer tårar och något sorgligt utan någon sorts övergång.
Det som är bra att de tar in flera olika "fall" från ensamstående kvinna till homosexuella par, vilket är bra, tycker jag, men annars...
Jag ska titta de andra avsnitten också som är kvar, kanske min åsikt kommer att ändras, men just känner jag att jag har förväntat mig mer av programmet.
Vad tyckte ni?

Till min mamma

2011-11-14T17:27:00.002+01:00

Idag är det för 3 år sedan att min fina mamma lämnade mig.
Den dagen glömmer jag aldrig. Jag var på jobbet, jag hade lektion med eleverna. Min mobil ringde. Det var min mammas sambo. Jag kände att något var fel. Jag sa att jag behövde ta samtalet.
Han sa i telefon: "De ringde från sjukhuset, din mamma håller på att gå bort."
Vi visste att hon hade några veckor kvar, hans ord var ändå som kniv i hjärtat. Jag blev livrädd. Jag ringde sjukhuset, de sa att hon var döende, men att jag kanske hinner dit. Jag ringde S., bad honom att boka biljett på det första möjliga flyget som finns. Efter en halv timme ringde sjukhuset tillbaka och sa att hon gick bort. Då var klockan runt 10.00 på förmiddagen.
Jag hann inte och det ska jag aldrig förlåta mig. De sa flera veckor tidigare att när det händer kommer det inte hända fort. De sa att jag kommer att hinna. De hade fel. Jag hann inte. Därför vågade jag lämna henne för att jag litade på dem att jag kommer att hinna. Fast det är inte helt sant. Jag bara ville därifrån. Då har det gått 3 år med hennes lidande från intensiv avdelningar till hospice. Jag övertalade mig att jag ska hinna när det händer. Men jag hann inte. Om jag fick göra om .... Men man får inte göra om något. Gjort är gjort. Hänt är hänt. Man får leva med det. Det enda som man kan göra.
Två veckor tidigare träffades vi. För sista gången. Jag kommer ihåg när jag gick ut ur hennes rum, jag tittade tillbaka på henne. Hon tittade på mig. Hennes ögon var så ledsna och skräckfulla. Hon visste det. Jag förstod bara efteråt att det som satt i hennes ögon var att hon visste det var sista gången hon såg mig. Hur fruktansvärt jobbigt det kunde ha varit för henne.

Vi pratade på telefon kvällen innan hon dog. Jag anade inte att det var vårt sista samtal. Hennes sista ord var "Nu måste jag lägga på för att sköterskan kommer att byta plåstret på såren." Hon var så orolig. Hennes matsond flyttade sig och behövde vänta till dagen efter att läkaren kommer och sätter den tillbaka. Hon behövde ingen matsond dagen efter.

S. och jag satte oss på det första flyget. Jag kunde inte tänka, jag var förlamad, jag följde bara S., gjorde som han sa. På något sätt var vi framme på sjukhuset. På kvällen, samma dag.
Jag kunde aldrig ta avsked från henne, bara från hennes kropp. Hon låg där i ett litet rum, med många ljus runt om sig, blommor på bröstet och med ett spegel i rummet som var täckt. Hon var så fin, hennes ansikte var så fridfullt. Jag grät som aldrig förut. Jag pussade henne, kramade henne och ville inte tro på att det var sant. Att jag aldrig kommer att prata med henne mer, att det var slut, verkligen slut.
Att inse att någonting aldrig mer kommer att hända var så läskigt och ofattbart.

Saknaden efter henne är fortfarande enorm trots att saknaden efter Andor gjorde den lite blekare.
Jag har upplevt de två värsta förlustena i livet. Förlorat min son och förlorat min mamma.

Livet vore enklare om hon fortfarande levde. Hon har alltid varit mitt största stöd och tröst även i de svåraste situationerna. Jag vet att hennes kramar, hennes uppmuntrande ord, hennes tro på att allt kommer att ordna sig skulle hjälpa mig mycket. Hon sa alltid till mig när jag var hopplös i något: "Jag vet att du kommer att lyckas." Jag vet hon skulle säga samma sak även nu. Hon har alltid trott på mig.

Hon har gått bort alldeles för tidigt, hon har inte ens hunnit fylla 60. Hon har inte hunnit se sin dotter med gravidmage, fast hon ville det så hemskt mycket. Hon har inte hunnit glädjas för graviditeten med Andor, men tack och lov att hon inte behövde sörja honom. Att förlora sitt efterlängtade barnbarn och att se sin egen dotter att lida. Hon skulle ha brutit ihop.
Kanske det är bättre så att hon aldrig behövde uppleva detta. Fast jag skulle behövt och skulle fortfarande behöva henne så mycket.

Jag tror inte på något efter döden, med döden är det slut, för evigt. Men om jag har fel och ändå finns något, då hoppas jag att hon är med Andor och tar hand om honom.

Kära mamma, jag älskar dig. För evigt!

Jag kan inte hålla i mig

2011-11-13T10:39:00.000+01:00

Som jag skrev det tidigare, ville vi göra vårt nästa försök i "hemlighet", jag vet inte varför, då kände jag så. Min man sa då att han var säker på att jag inte skulla kunna hålla mig. Och han hade rätt.
Jag behöver er, jag behöver ert stöd och att dela med er. Det blir ingen sprutdag 1, 2 osv., det har jag gjort många gånger och jag har tröttnat på det, men jag vill skriva om försöket när jag känner att jag vill.
Och nu känner jag att jag vill.
Vi har påbörjat vårt andra gratis försök på Huddinge. Nu kör vi med det långa programmet, först nässpray, sedan sprutor.
Jag använder Synarela, två gånger om dag, idag har jag den 3:e spraydagen.
Än så länge känns det bra, fast jag är orolig för biverkningarna.
Tidigare använde jag Synarela en gång, före min myom operation. De trodde att myomen skulle krympa av hormonen, men den gjorde inte det. I alla fall fick jag de värsta humörsvängningar då. Ibland kände jag så stor aggression och ilska i mig att Stockholms befolkning var i fara ;-). Jag kommer ihåg att någon tog min tvättmaskin i tvättstugan och jag blev så förbannad arg att om människan hade varit i närheten skulle jag ha startat det värsta bråket jag någonsin haft med honom/henne. Istället blev det en icke snäll lapp på tvättmaskinen för henne/honom.
Men som sagt är det lugnt än så länge, men det är bara början.
Sedan när mensen kommer startar jag med Menopur igen, men den här gången kommer jag att få större dos, 300 enheter.
Om allt går bra, och jag önskar sååååååååå mycket att allt går bra den här gången, då KANSKE blir det en fin julklapp till oss i form av ett positivt graviditetstest. Vi får se. Så länge vågar jag inte ens tänka. För mycket vågar jag inte drömma om.
Jag försöker vara positiv nu och tänka så att vi kör nu och det är bra. Att de fortfarande inte lagt "domen" på oss, att vi inte har någon chans.
Alla försök innehåller både chans för att lyckas och både risk för att misslyckas. 50-50%. Den här gången vill jag koncentrera mig på chansen att lyckas. Den är lika stor som att misslyckas. Kroppen kan reagera så annorlunda. Med vårt första ivf-försök fick vi inte ut ett enda bra embryo, sedan vid försöket när Andor blev hade vi 9 fina embryon. Så, vem vet?
Det är ett mysterium runt om kring att bli gravid, man vet ingenting i förväg.
Så kanske nu, kanske den här gången.
Om inte då har vi ett gratis försök till. Sedan tar vi mina pengar som är i Ungern, men vi ger inte upp. Just nu känner jag så att vi inte ger upp.
Just nu känner jag mig berädd att strida mot världens orättvisa. För fasiken har vi lidit tillräckligt mycket, nu måste räcka med jäkla motgångar, nu måste komma vår tur för fan!!!! (Ser ni, Synarelan har börjat verka ;-)).

Om Skottland och paniken

2011-11-12T19:22:00.000+01:00

Nuuuu kommer inlägget om Skottland.
Vi har haft jätteskönt där. Jag älskar Storbritannien, fast jag har varit i England och nu i Skottland än så länge, men jag blev kär i landet på en gång. De gamla husen, naturen, vädret, människorna, deras brittisk accent... Jag tycker det är ett mycket charmigt land, jag skulle absolut kunna tänka mig att bo där. Jag bara njuter varje gång när jag är där. Det är så mycket fint för ögat, i alla fall för mina ögon. Jag gillar att de har så mycket kvar av det gamla. Det passar till mig som är så långsam med utvecklingen. Jag är den som fortfarande föredrar böcker och tidningar och vägrar läsa på internet, jag måste känna bladen mellan fingrarna, lukten av en magasin eller en gammal bok. Jag har fortfarande knappar på min mobil och har fortfarande inte klart för mig vad skillnaden är mellan i-phone och i-pod och liknande.
I England och även nu i Skottland kände jag att tiden har stannat lite på vissa ställen och det gillade jag mycket.
Jag älskar lyssna när människorna pratar, jag tycker att den brittiska accenten är så fin, jag gillar titta på folk i pubbar, de är så roliga, snälla, vänliga.
Det enda sak som jag har lite svårt med är deras mat. För mycket socker, för mycket fett i allt, men smaken är god i alla fall.

Vi hyrde bil och åkte runt Edinburgh lite. För mycket hann vi inte med under 5 dagar, men det blev ändå en del. Vi bestämde att vi ska tillbaka någon gång och besöka de ställena, områdena som vi inte hann med nu. Sedan finns även Wales och Irland kvar, dit måste vi också åka någon gång :-).
Mannen fick glädjas av den stora försörjningen av whisky. Han fick prova nya smak, fick nya favoriter och självklart var han även tvungen att köpa dem. Till och med jag har provat flera sorter och till slut började jag nästan tycka om whisky. Whisky drickandet kan också ha en sorts charm och mys, precis som vin har. Men självklart bara om man gör det med mått.
Vi hade tur även med vädret, det regnade inte alls (inte på dagtid i alla fall).
Så Skottland och Edinburgh kan jag bara rekommendera.

Den enda sak som förstörde resan lite gran för mig var mina panikattacker som började uppstå igen blandat med lite ångest.
Det började för några veckor sedan när jag tränade så intensivt att jag inte hade en enda vilodag under två veckor. En gång kände jag en stickande känsla på vänstra sidan i bröstkorgen under en träning som gjorde mig så rädd. Känslan med massa andra känslor dök sedan upp flera gånger och till slut blev det en ond cirkel, jag visste inte om det verkligen är något fel med mig eller det är bara paniken som kommer av rädslan. Paniken blev ännu större i Skottland så snabbt jag kände något i kroppen, jag var rädd varje gång att jag kommer att få ett hjärtattack där, ska dö och aldrig mer komma hem. Men jag bekämpade mina känslor mer eller mindre bra som vanligt.

Ångest och panik är mina "vänner" sedan länge. Jag var redan som barn ganska ångestladdat och detta blev inte alls bättre under de senaste sex åren när jag fick se min mammas döende i 3 år, uppleva förlusten av henne, förlora min mormor, kämpa med barnlösheten och framför allt att förlora min son.
Jag vet efter så lång tid att när jag psykiskt inte mår bra dyker ångesten och paniken upp på något sätt. Oftast som hypokondri, rädsla för sjukdomar och döden, mer sällan som sömnsvårighet, när det finns några veckors period när jag inte kan sova bra.
När vi kom hem gick jag till husläkaren som undersökte mig och gjorde även en EKG som var jättefin, visade inget tecken på något fel. Så hon tyckte inte att jag har något fel med hjärtat, mer att jag har ansträngt mig under träningen. Hon sa att muskelsmärtor, ansträngningar i bröstmusklarna kan ge liknande symptomer som hjärtproblem. Och sedan förmodligen paniken och rädslan, stressen bara förstärkte det.
Jag får fortsätta träna, men hon sa att helst varannan än varje dag. Framför allt att varje dags träning inte alls lika effektiv som när man har vilodagar mellan, sa hon.

Jag vet att efter vår senaste misslyckade försök mådde jag jättedåligt och jag vet att ångesten och paniken kunde därför komma fram igen.
Nu mår jag mycket bättre, resan hjälpte mycket, jag känner mig lugnare och försöker se framtiden positivt. Allt är inte förlorat än. Jag vill våga hoppas och försöka tro på att vår tur kommer också någon gång.

Till slut får ni se några bilder från Skottland:

Ljusen

2011-11-11T18:10:00.000+01:00

Jag har varit ute hos Andor häromdagen och blev så glad för de många ljusen som han har fått av er. Tack så mycket igen!!! Fina, kärleksfulla människor, ni!
Även hans faster och hans kusiner var där och lämnat ett ljus som kändes speciellt skönt.
Sussi, dekorationen förstördes inte på ljuset, den satt där fint :-). Han fått ett till dekorerat ljus från Molly och Maria :-).

Det känns skönt med fredag nu. Jag har en kollega som tror att världen snurrar runt om henne och att jag kommer att sätta hennes behov före barnens. Hon har helt fel och jag ger inte mig, vilket orsakar konflikter. Vi har bråkat den tredje gången inom den senaste månaden och det känns inte bra alls. Jag brukar inte hamna i konflikt med mina kollegor, men hon kan provecera det och jag faller alltid i hennes fälla.
Men nu försöker jag släppa det och ha en fin helg.
Det samma önskar jag er!
Kramar,

Drömmen inatt

2011-11-10T17:47:00.000+01:00

Jag har en väninna som även är min kollega, vi jobbar på samma arbetsplats, men inte nära varandra, så ibland ses vi inte ens en hel vecka.
Jag drömde om henne inatt, att hon var gravid. Hon hade redan lite mage i drömmen, vilket jag försökte ignorera, men efter ett tag gick det inte längre. Då gick jag fram till henne, kramade henne och sa grattis, sedan började jag gråta där för henne.
Det var drömmen, som kanske inte ens står så jätte långt bort från verkligheten. Den här vännen har redan ett barn och jag vet att de har börjat fundera på ett syskon. För några veckor sedan var vi ute och åt middag, hon drack bara vatten och var väldigt orolig för sitt kött som inte var välstekt.
Jag frågade inte då, och har fortfarande inte frågat om hon var gravid. Jag vågar inte helt enkelt. Jag vill inte veta nu. Om hon är gravid vill jag att informationen når mig så sent som möjligt.

Det är svårt den här frågan med vänner och andra människor. Jag har skrivit redan tidigare om att mina reaktioner och känslor kan vara så olika beroende på vem som saken (graviditet, barn) gäller.
Jag har flera vänner som jag vet läser bloggen och jag kan tänka mig att de förstår mig inte ibland.
Vilket jag förstår väl.
Det är säkert svårt att ta ställning till mina reaktioner, känslor, när jag skriver här på bloggen hur jobbigt det är med andras graviditeter, nyfödda barn...osv., samtidigt mot dem visar jag ett annat sorts beteende.
Det är för att det alltid finns människor som är UNDANTAG! Det är svårt med deras lycka också, men dem ÄLSKAR jag så mycket att jag står ut med svårigheten. Och sedan är det alltid så att det är svårt i början, men det går mycket bättre senare.
Alltid den första informationen, den första träffen som är mest smärtsam.
Jag har redan förlorat människor från mitt liv sedan vi hamnade i det här barnlöshetshelvetet.
Dem som verkligen står nära mitt hjärta vill jag INTE förlora.
Jag vill inte förlora vänskapet till den här kollegan heller, men ändå blir det svårt att ta emot ett graviditetsbesked från henne. Sedan vänjer jag mig med det, jag vet. Det är alltid svårt att träffa vänners nyfödda bebisar för första gången, men samtidigt jag vill göra det, eftersom jag älskar mina vänner, så älskar jag deras barn också. Så jag brukar göra det. Och sedan är där den där längtan också efter att hålla en liten bebis, känna lukten på den, känna det mjuka håret som den har, så detta ger också en sorts vilja i oviljan att träffa vänners bebisar. Ja, det är det rätta uttrycket, vilja i oviljan.
Men som jag sagt inte med alla och inte alltid.
Ni som är nära vänner till mig måste veta att ni alltid är på ett sätt undantag från de negativa som skrivs här på bloggen. Det är inte lätt med er lycka heller ibland, men ni själva är så viktiga för mig att jag tar det helt enkelt.
Så är det.
Jag vet inte varför skriver jag det här inlägget, kanske drömmen inatt, kanske att en älskade vän till mig som har fått barn nyss vill träffa mig och erbjöd att träffa utan barn och lovade att inte prata om barn alls (Hej J., du känner säkert igen dig :-)).
Jag är rädd för den här träffen, det ska bli för första gången med hennes lilla flicka. Men samtidigt vill jag göra det. Jag vill träffa flickan, jag vill se henne, hålla henne. Och jag vill träffa min vän, jag saknar henne så mycket :-)!

Jag kommer inte på något bra avslut, men ni fattar säkert vad jag försöker "babbla" ihop här...

Så vacker!!

2011-11-08T19:46:00.000+01:00

Denna filmklipp måste ni se.
Jag har hittat den hos Miss S och när jag tittade rann bara tårarna.
Den är så vacker!

1317

2011-11-08T18:48:00.001+01:00

Så mycket kostade endast Synarela sprayen på apoteket idag. Och då har jag inte tagit ut sprutorna än.
Att skaffa barn kostar en förmögenhet.
Fy f... att andra bara har sex gratis och får barn, medan vi har redan spenderat våra besparingar, bröllopspengar (blev bara en snabb vigsel på Stadshuset utan många gäster, fest och fin vit klänning) och ändå ingenting.

Jag blev så glad för era kommentarer till det föregående inlägget. Det var skönt att läsa att jag inte är ensam med mina "hemska" tankar, att det finns flera som vet precis hur det känns som jag känner. Samtidigt känner jag att det är så sorgligt att vi är så många som känner igen den här sorgen både när det gäller att förlora ett barn eller att vara ofrivilligt barnlös. Ingen skulle behöva veta hur detta känns. Att kunna få barn skulle behöva vara en självklarhet för alla som vill få det.
Ni skrev även så kloka ord, som hjälper mig så mycket. Tack för det!

En dålig människa

2011-11-07T19:45:00.001+01:00

De här tankarna har jag mer och mer nuförtiden:
Livet straffar mig
- för att jag inte kan glädjas tillräckligt åt andras lycka
- för att jag känner avundsjuka, till och med missunsammhet ibland
- för att jag undviker bloggar och människor som har lyckats, jag glädjas inte tillsammans med dem utan jag drar mig tillbaka från dem. Jag döljer t.o.m statusuppdateringar på facebook som innehåller barnbesked, barnbilder, gravida magar, föräldralycka.
Så, jag är en dålig människa som inte värd att få det som hon önskar.
Vi skulle säkert lyckas om jag vore mer positiv, hoppfull och kände mer lycka och glädje för andra.
Däremot har jag blivit en bitter, självisk och osocial person, som ska åldras ensam utan barn, utan man, utan vänner eftersom så småningom ska jag jaga iväg dem, eller det blir dem som inte orkar vara med mig längre.
Jag ser mig själv om 20-30 år som en hemsk, gammal kärring.
Inte så bra framtidsbild...

Återigen tusen tusen tack till er!

2011-11-06T21:41:00.001+01:00

Vi har precis kommit hem från Skottland där jag inte har varit i närheten av internet så bara nu kunde jag läsa era kommentarer.
Tack så hemskt mycket för alla ljus som ni tände hos Andors grav eller hemma hos er. Ni är så underbara och fantastiska!!!! Innan jag började blogga skulle jag aldrig kunnat tänka mig att genom en blogg kan man "träffa" så många härliga, fina människor, men ni är exemplar på det att det går :-)!
Massor av kramar till er!!!

Jag återkommer under veckan med bilder och inlägg om semestern, nu försöker jag komma ikapp med era inlägg, med mina mejl och sånt.

Tack fina ni!

2011-11-02T06:33:00.003+01:00

Det var så skönt att läsa om er hjälpsamhet ang. att tända ett ljus vid Andors grav eller tända ett ljus hos er hemma för honom på alla helgons dag! Tack så hemskt mycket mina underbara vänner!!!
Sussi skrev att hon hade svårt att hitta graven en tidigare gång, så här kommer en liten vägbeskrivning:
Om ni går in vid huvudingången ser ni den stora fältet/ängen/kullen eller vad den heter för något framför er. Direkt efter ingången vänd åt vänster och gå på vägen ända fram till den första lilla vägen till vänster. Följ den här vägen som går mot muren och fortsätt längst muren vidare. Efter 200-300 meter vid muren börjar barngravar och Andors grav finns ganska nära vid början.
Vi var där igår kväll, tände två stora ljus, vi hoppas att de håller sig till helgen och sedan tänker vi åka dit igen på söndag kväll när vi kommer hem (om flyget inte blir försenad).

Idag är det för ett år sedan att vi begravade honom. För ett år sedan gjorde jag något som jag trodde aldrig kommer att behöva göra i livet, att gå på mitt barns begravning.
Vi älskar dig vår söta lilla Andor!

Nu ger vi oss iväg och hoppas vi får en fin och avkopplande 5 dagar i Skottland. Kameran är laddad så jag kommer tillbaka med förhoppningsvis fina bilder :-).
Jag önskar en fin alla helgonshelg till er!
Stora kramar

Får jag be om en tjänst?

2011-10-31T19:29:00.000+01:00

Grejen är att enligt våra planer åker vi till Skottland på onsdag och kommer hem på söndag. Vi bokade resan ungefär för en månad sedan när vi kände att vi verkligen behövde något att ladda batterierna med. Resor brukar fungera jättebra för oss båda för energiladdning, avslappning och för att fly iväg från vardagarnas omprövningar.

Problemet är bara att vi inte ska vara hemma varken vid Alla helgons dag
eller på onsdag när det blir för ett år sedan att vi begravade Andor.
Vi ska åka ut till kyrkogården imorgon och tänder ett 7-dygns ljus, men jag är orolig att kanske det bränner ner innan helgen eller slocknar eller vad som helst: Jag får dåligt samvete och blir jätteledsen om jag tänker på att kanske Andor inte ska ha något brinnande ljus på sin grav på Alla helgons dag. Det vore så jättesorligt!
Så det som jag skulle vilja be er är att om någon åker ut till Skogskyrkogården på helgen till någon annans grav, kan vara snäll och tända ett ljus vid Andors grav? Det skulle kännas så skönt att även om vi inte kan, men någon går dit till honom.
När det är mörkt går det inte hitta graven, för att det är så dålig belysning, men vid dagljus är det lätt. Från huvudingång måste man bara följa vägen till vänster och gå direkt längst muren. Hans grav är vid ganska början av barngravar och det finns bara en enda Andor så det inte är så svårt att hitta.
Men jag ber detta bara om någon ändå åker dit och har tid att göra en liten extra sväng där. Jag vore så jätte-jätte tacksam för det!!!

Andors orchidé

2011-10-29T10:28:00.001+02:00

Andor har alltid vit orchidé på sin minneshylla. Jag känner att den passar så mycket till honom. Han och hans minne är så fin och oskyldig som bara vita orchidéer kan vara.
Den här som han har nu är en gammal orchidé till mig som börjat hämta blommor igen. Men så många blommor och knoppar har den aldrig haft på sig. Blommor älskar verkligen Andor. Även på kyrkogården kan de som vi tar till honom vara så överraskande fina.

Mindre att läsa

2011-10-24T17:32:00.002+02:00

Jag kom på att det finns färre och färre bloggar som jag aktivt läser nu. De flesta har flyttat till grupperna "gravid" eller "har fått barn" och det finns inte lika många kvar i "fortfarande kämpar" gruppen. Det är självklart jättebra (!!!) och det måste vara så, jag önskar att kunna flytta allas bloggar till de första två grupperna, problemet är att jag inte orkar läsa just nu de här bloggarna.
Jag tänkte häromdagen att ungefär 80-90% av bloggarna som jag läste när jag började blogga handlar nu om en liten bebis, ett litet barn eller om en glädjefull graviditet.
Det känns som "tour de France" att jag sitter på min cykel, kämpar på uppförsbacken och alla andra bara susar förbi mig. De kommer in i målet, medan jag fortsätter trampa och trampa upp på backen som aldrig verkar ta slut. Jag svettas och lider och känner mig vara nära att dö. De andra, låååångt ifrån mig i målet, jublar, glädjas, sprutar champagne och jag känner mig vara ännu längre och längre ifrån dem. Jag känner att jag aldrig kommer att nå dit med min cykel var de är just nu. För mig är det bara trampa och trampa och trampa ännu hårdare.

Men självklart är det så skönt att ni är så många som lyckats, lyckas och är på gång till lyckan, men jag känner nu att jag har trampat så jäkla länge på min cykel, att jag har så svårt att glädjas helt och hållet, jag har svårt att känna en glädje för er utan att känslan skulle bli följd direkt av tanken "men när är det vår tur? när kommer jag fram till målet?".
Jag hoppas ni förstår och förlåter mig att jag inte är inne just nu på era bloggar så mycket och att jag kommenterar alldeles för sällan. Jag hoppas det kommer en tid när jag ska orka gå in hos er igen mer regelbundet.

Vi har varit i Huddinge idag, träffat läkaren och pratat om fortsättningen. Nästa gång ska vi köra med den långa behandlingen, jag ska spreja, sedan ta sprutor. Jag frågade om det var större chans att lyckas med detta, men han sa att olika studier säger olika saker om detta, men en sak kan de se att man oftast får ut 1-2 flera ägg med långtidsbehandling, men de kan inte se ett mönster att det skulle vara flera som blir gravida på det sättet. Men han tyckte att eftersom vi har redan gjort tre korta behandlingar, varför inte prova detta nu den här gången.
Så vi kommer att köra med ett nytt försök någon gång i framtiden, men mer vill jag inte säga om detta. Jag vet inte om jag ska tänka på samma sätt även senare, men nu känner jag att jag vill "behålla" detta försök bara för oss själva, och sedan när det är över, berättar jag efteråt hur det hade gått.
Nu känns det så att jag skulle vilja göra det i orons och förväntans spända tysthet den här gången, bara S. och jag och naturligtvis hormonerna.

Läkaren var positiv, jag sa till honom att jag nästan har redan gett upp allt, men han sa att vi inte fick göra så. Han ser absolut chans för oss att lyckas och det kändes skönt att höra.
Han är jättesnäll och verkar vara bra förresten och jag måste säga att vi är helt nöjda med Huddinge än så länge. Inget som jag kan klaga på. De är snälla, lyhörda, förklarar allt som vi vill och frågar efter. Det enda nackdelen jämfört med privata kliniker är att man behöver vänta så länge mellan två försök, att det inte går att göra det ena direkt efter det andra för att de inte har lediga tider. Men kanske det är bättre om man låter kroppen och själen vila lite mellan två hormonhelvete.

I söndags var vi ute hos Andor, vi har gjort hans grav höstlig och började förberedda den till vinter.
Det finns fortfarande dagar, timmar, stunder när jag saknar honom så FRUKTANSVÄRT mycket!!!!

Förlåt!

2011-10-18T23:48:00.000+02:00

Först och främst förlåt mig för mitt frånvarande utan att skriva något!!!
Jag tror jag har aldrig varit borta så länge från bloggen men vår senaste misslyckande känns mycket besvärligare än jag trodde att det blir.
Jag försökte hålla mig borta från bloggen av flera olika anledningar, delvis för att jag kände att jag har redan skrivit ner alla ord som jag kan säga om den här jävla barnlösheten, delvis för att jag ville gärna undvika allt som påminner om den (vilket är omöjligt självklart!).

Jag har inte ens tittat programmen om barnlöshet som går på TV just nu. De spelas in på boxen, kanske senare någon gång orkar jag, men nu känner jag att jag måste spy om jag behöver höra mer om barnlöshet, om kampen som den innebär, om de jobbiga känslorna, frustrationen, hopplösheten. Jag är som ett fullt glas nu och det finns ingen plats kvar, inte ens för en enda dropp barnlöshet i det.

Jag skulle vilja fly från ALLT som har något med barn, graviditet att göra, men tyvärr går det inte.
Jag skulle vilja bryta ut ur mina gränser, släppa kontrollen helt, vända något stort på mitt liv. Bara UT, UT, UT ur den här vi-försöker-skaffa-barn-men-vi-lyckas-inte eviga karusseln!!!!!

Jag vet inte hur mycket motgångar jag klarar till. Just nu känner jag att inget mer. Jag är väldigt nära till att ge upp det. Jag beundrar er så mycket som orkar kämpa så länge, göra så många försök, hålla ut under så många år. Ni är så starka. Jag känner inte mig stark just nu, jag känner bara en fruktansvärt stor trötthet på det hela.

Under de senaste veckorna försökte jag hålla min ilska och aggression under kontroll. Ilskan som blir större och större vid varje misslyckande. Jag har tränat varje dag i två veckor nu. Jag är så arg på min kropp, jag vill straffa den, men samtidigt har jag en alldeles för stor självkontroll, så jag kan inte sätta ut kroppen för "dåliga" saker utan det blir träning istället. Varje dag sliter jag kroppen så mycket jag bara orkar på gymmet.
Dumma, dumma kroppen som inte kan bli gravid!!!!!
Jag hatar att det som går så lätt för många vill inte alls fungera för oss, jag kan inte stå ut med tanken och faktumet längre. Vad är felet med oss????????

Så mår jag, inte bra, jag lägger all min kraft på mitt jobb, på träning. Samtidigt väntar jag. Väntar på att något bra är kanske på väg, att något bra väntar på oss, att kanske lyckan är inte så långt bort längre. Jag väntar på det, men jag inte tror på det längre. Jag vågar inte tro på det längre.
Just nu följer jag med strömmen och försöker förberedda mig på ett liv utan barn. I så fall kan bara positiv överraskning komma....

Så förlåt mig om jag är borta för längre stunder. Det kan hända nu, det kan jag behöva nu, men jag återkommer alltid. Jag lovar.
Kram på er!

Bättre idag

2011-10-02T18:09:00.000+02:00

Idag känns det lite bättre. Lättare.
Igår kväll gick vi till Beer och Whisky Festival, idag gick vi på en liten utflykt. Det kändes skönt att göra något.

Jättedålig dag

2011-10-01T15:06:00.000+02:00

Idag mår jag fruktansvärt dåligt. Så hemskt mådde jag i de första månaderna efter att Andor dog.
Jag gråter hela dagen. Tårarna börjar rinna nästan när som helst och var som helst. Vi gick ut i stan en stund, jag längtade ut, det är så fint väder, men hur jag ångrade det. Barn och gravida ÖVERALLT!!!!!! Och nu överdriver jag inte. Jag tänkte på programmet "Barn för varje pris" eller vad det heter, där de sa att var 5:e par är ofrivilligt barnlösa. Jag tror helt enkelt inte på det!
Så många barnfamiljer som finns i Stockholm, i Sverige finns inte någon annanstans. Helt otroligt! Det känns att alla kvinnor är fertila, gravida, har barn förutom jag.
Jag tittar åt ena håll, barn, åt andra håll, barn, åt tredje håll, en höggravid kvinna, åt fjärde håll, en barnvagn. Jag mådde så dåligt till slut att jag kunde inte hålla mig, jag började gråta på gatan och sånt har inte hänt med mig sedan länge.
Det är det med barnlösheten, den här hackande sorgen som jag har skrivit om. Innan vårt försök misslyckades nu mådde jag ganska bra, jag började kunna leva med att barn finns överallt, men nu går det inte igen. Nu börjar jag gråta, jag börjar ogilla igen alla höggravida, jag börjar undvika att gå ut bland människor. Tillbaka till det värsta igen.

Hur länge orkar man? Vad är priset som man betalar? Och nu tänker jag inte på ekonomin, nu tänker jag på det psykiska priset. Hur mycket offrar man, hur mycket låter man att gå sönder? Den egna själen, äktenskapet, vänskapen, relationer. Hur mycket?

Det ständiga misslyckandet tar så mycket från mig. Det sätter sig på min psyke, sätter sig på vårt äktenskap. Hemma lever vi i var sin bubbla, S. i sin, jag i min och den gemensamma bubblan är tom. Ibland fylls den med ett frysförsök eller ivf-försök, fylls med sorgen efter Andor, men det är allt. Vi lever bredvid varandra som två hyresgäster.
Jag vill rädda, men jag har inte orken. Jag är så trött, så fruktansvärt trött!!! Livet tror att jag är så stark, men det är jag inte alls.
Jag föreslog att åka bort den här helgen, jag skulle behövt det så mycket, VI skulle ha behövt det så mycket. Men AIK spelar idag, och AIK kommer före allt. Så vi stannar i våra bubblor.

Jag vet inte vad händer om vi aldrig lyckas. Vad händer med oss, vad händer med mig. Jag vet inte hur jag ska hitta meningen med livet. Ibland känner jag att då vill jag inte ens leva.
Innan någon ställer frågan om vi kan tänka oss att adoptera, svarar jag att nej. Min man kan inte tänka sig, jag skulle när som helst ta emot ett barn, någon annans barn om någon kommer hit med barnet och säger att varsågod. Men jag tror inte att efter ivf-helvetet jag ska komma orka även med adoptionens procedur, framför allt inte så att S. är så osäker på det.

Jag är så rädd, jag är så fruktansvärt rädd för att vad som kommer att hända. Rädd för att det aldrig ska bli som vi skulle vilja.

Och vi nästan har fått ett barn. Vi har nästan blivit den ena av de massa barnfamiljer som jag har sett ute i stan idag.
Nästan...
Vi var så jäkla nära...

Tusen tack!

2011-09-27T20:59:00.000+02:00

Tack så mycket för era fina lyckoberättelser! Ni kan inte ens tänka er hur mycket hopp de ger till mig. Jag fick tårar i ögonen av varenda era historia när jag lästa dem. Att se att trots många år, trots att läkarna säger "ge upp", trots många misslyckade försök, trots dåligt behandlingsresultat, men ändå man KAN lyckas.Jag hoppas att samma sak händer även med oss någon gång. Det måste vara så!!!!

Jag behöver er hjälp!

2011-09-26T16:11:00.000+02:00

Tack för era fina kommentarer, det känns så skönt att läsa dem!

Jag gick på jobbet vilket kändes jättebra. Jag är den typen som måste sysselsätta sig och jobba om jag mår psykiskt dåligt, att stanna hemma av den anledningen brukar inte hjälpa mig.
Däremot borde jag ha stannat hemma pga min förkylning, som idag är som värst!!!! Jag hoppas jag har inte smittat någon. Jag brukar ha jättesvårt med att sjukskriva mig så tills jag inte har feber eller inte mår uselt dåligt brukar jag gå på jobbet vilket inte är alltid ett klokt beslut, jag vet.
En sådan dag var det idag när det skulle ha varit klokare att stanna hemma med min förkylning och hosta. Men gjort är gjort, jag försöker krya på mig ikväll.
Imorgon har vi föräldramöte, då är det också svårt att vara hemma. Plikttrogenhet är inte alltid en bra egenskap heller.

Känslomässigt känner jag mig JÄTTEDÅLIGT, och här kommer det vad jag vill be om er hjälp med.
Jag är jätteledsen att detta försök inte gick vägen, men jag är mest ledsen och rädd för att vi aldrig kommer att lyckas. Jag har djupt inuti mig en känsla att mina ägg är för gamla och få, att S.s spermier är inte tillräckligt bra heller och att hormoner hit eller dit, räcker inte vetenskapen till att "hantverka" ett barn till oss.

Så, jag skulle vilja ha några ord av er som har kämpat länge, har haft många misslyckade försök, gav nästan upp och till slut ändå lyckades. Skriv snälla några ord hur många misslyckade ni försök ni hade, hur många år ni hade kämpat innan till slut ni lyckades.
Jag behöver se att det finns flera som har gått igenom ännu fler misslyckanden än vi har gjort hittills och ändå till slut fick ett barn. Kanske detta skulle hjälpa mig att få hoppet tillbaka. Visa med era exempel att det som känns omöjligt och hopplöst kan bli möjlig och verklighet någon gång.
Jag vet om flera av er som har kämpat sedan länge, men det vore bra att ha lite samling av er här vid detta inlägg att jag kan komma hit tillbaka varje gång när jag tappar hoppet och se att trots allt har ni ändå lyckats.
TAck så hemskt mycket!!
Kram på er,

Slut

2011-09-26T06:27:00.000+02:00

Igår kväll kom även blod fast inte mycket än, men nu imorse forsar blodet bara ur mig. Jag gjorde ett test ändå, men det var naturligtvis negativt.
Så inget syskon den här gången heller, inget mystiskt betydelse med Andors ettårsdagar, ingen tur för oss nu.
Ska det bli våran tur någon gång alls? Just nu tror jag inte på det och det är det som är så jäkla jobbigt. Igår kväll grät jag bara och grät och grät och grät, mina ögon är svullna nu som helvete. Vem har sagt förresten att isbitar är bra på svullna ögon? Jag har suttit här en kvart nu med isbitar på ögonen, de är helt nerfrysta men lika svullna. Jag vill inte att de märker något på jobbet, men ögonen talar för sig själva. Kanske smink hjälper.

Jag har inte haft för stora förväntningar vid detta försök. Jag kände att det inte ska gå vägen när det blev så få ägg och bara ett utav dem som delade sig bra. Jag brukar inte tro på att om alla ägg är dåliga förutom ett, då det enda är guldägget, trots att självklart kan det vara så, men jag brukar inte ge för mycket chans för det. Ändå hade jag hopp framför allt att både ÄP och ET hände på Andors ettårsdagar. Jag kände att det måste betyda något. Men jag fick bevis igen att oförklarliga händelser existerar inte, det är bara människan som skapar dem.
Jag är rädd nu, att vi aldrig ska lyckas, fruktansvärt ledsen, gråtfärdig hela tiden, känner en tomhet samtidigt och ingen motivation inför ett nytt försök som jag vet inte när ska ske.

Trots alla jobbiga känslor ställer jag mig på benen igen, men jag vet inte hur länge jag orkar ställa mig på benen om och om igen utan att något bra händer. Jag läste någonstans att ofrivillig barnlöshet är på ett sätt det jobbigaste sorgen, för att det inte finns en rak väg utåt utan en hackande sorg, man känner att man är på väg ut ur sorgen under en behandlingen, man får hopp och tro och förväntningar och sedan när man inte lyckas, faller man tillbaka i det värsta. Och jag tycker att det är jobbigare och jobbigare att falla varje gång. Som om man faller djupare och djupare att till slut man inte kan komma upp.

Tack för era tankar, tummar och tår, nu får ni verkligen släppa dem.
Det känns så bra att ni finns!

RD 11

2011-09-25T12:17:00.000+02:00

Jag tror att mensen är på väg. När jag var på toa var det rosa på pappret :-(. Jag har egentligen inget hopp kvar. Mensen är beräknad till imorgon eller övermorgon, så jag är nästan säker på att den "rosan" är början på den.
Tack för era tummar och tår, men jag tror ni får släppa de nu.

Förberedelser inför vintern

2011-09-24T18:29:00.001+02:00

Jag håller på att sticka en vintertröja:

Om jag lyckas hela vägen, då kommer den att se ut så:

RD 10

2011-09-24T09:32:00.001+02:00

Nu har jag ont i halsen och har blivit förkyld. Den här är inte den enklaste ruvningen. Jag hoppas att kroppen är så upptagen med embryot att hinner inte skydda sig från olika virus. Hahaha...

Ha en underbar lördag mina finaste läsare!

RD 9

2011-09-23T17:20:00.000+02:00

Tack för era härliga, fina gratulationer, de gjorde mig så glad!!!
Jag tog med mig en tårta till jobbet idag och bjöd mina kollegor på den. De var så glada för det. Jag fick massor av kramar och gratulationer även från dem. Mina elever sjöng mig "Ja må hon leva...", de var så söta.
Snart ska mannen ta mig käka middag någonstans. Att var är överraskning, men bord är bokat någonstans. Spännande! Synd att jag måste avstå vin nu, men jag äter något gott istället :-).

Nu om ruvningen: när vi hade frysförsök i vintras gick försöket åt skogen på RD 9 som är idag. Men än så länge går det bra nu, fast dagen inte är slut än. Jag är bara på cykeldag 23 idag, mensen brukar komma runt dag 26-27, så än så länge kan vad som helst hända. Jag är ganska lugn, trots att mina känslor säger att vi inte lyckades den här gången och mensen ska dyka upp inom några dagar.
Molvärken börjar komma tillbaka och en intressant sak, att det hänt redan två gånger att när jag sträcker mig på natten får jag krampaktig smärta i nedre delen av magen. Sånt kände jag inte tidigare.
Inatt var det andra natten att jag svettades som fan, jag vet inte vad det är tecken på. Kan lika gärna vara PMS.

Svampen är mycket bättre idag. Jag måste säga att yoghurten var guldvärd igår!!!!! Tack för tipset!!! Jag gick hela kvällen med yoghurt i mig och den tog bort den kliande och brinnande känslan nästan på en gång. Sedan använde jag en Pevaryl till natten och idag kändes det ganska bra. Jag har en Pevaryl till för ikväll, sedan hoppas jag att infektionen är borta.
Förlåt förresten att nästan hela min ruvartid handlar om svampinfektionen, jag hoppas den tar slut nu så jag kan sluta tjata om det.

Nu måste jag göra mig klar till kvällen.
Ha en fin fredagskväll!
Kram på er!

Då blev man ett år äldre igen...

2011-09-23T06:06:00.000+02:00

Idag fyller jag år. 37. Närmare och närmare till 40. Inte så bra, MEN
jag måste säga att förutom några kroppsliga förändrignar, skulle jag vara helt nöjd med min ålder om jag hade minst ett levande barn.
Lite fräschare hud, mindre celluliter, smalare lår vore bra också, precis som jag hade i mina 20-års åldern, men det inte är det viktigaste.

Att tiden går stör mig mest för att biologiska klockan klickar väääääääldigt mycket. Jag vore så glad att kunna bli 10 år yngre. Även om jag inte hade barn då, skulle jag i alla fall ha vetandet att jag har TIDEN. Men nu känns det inte alls så, trots att jag har också några år kvar för att kunna försöka, men de åren går så snabbt och kroppen åldras nu också jättefort. Men jag hoppas att jag och kroppen hinner med minst ett barn till.

Jag har fått redan min första present av S., ett fint halsband med passande örhängen. Jag återkommer med bilder senare.
Nu får ni ett födelsedagsbild om mig från 35 år sedan :-). Jag älskar den här bilden!

RD 8

2011-09-22T18:30:00.003+02:00

En vecka kvar till testdagen.
Om mensen inte kommer innan det..

Gravidsympton - Inga
Svampinfektionssymptom - Massor

Canesten fungerade inte, Pevaryl verkar inte fungera, så idag testar jag naturen och naturella yoghurten som någon tipsade.

RD 7

2011-09-21T17:13:00.000+02:00

Det kom inte så många kommentarer om träning, jag trodde det blir flera som lämnar här sina tankar och erfaranheter.
Men jag har fått mycket tips och idéer ang. svampinfektionen, tack så mycket för dem!
Eftersom Canesten inte verkar fungera alls, ringde jag kliniken och rådfrågade idag om det går bra att använda Pevaryl och de sa att ja. Så ikväll börjar ett nytt försök...

När det gäller ruvningen har jag just nu INGA symptomer :-((((! Och det tycker jag inte att betyder något bra.
Molvärk - borta nästan helt
Ömhet i brösten - INGENTING
Trötthet - nej
Huvudvärk - nej
Svullen mage - nej
Mer törst - nej
Positiv känsla - INGEN

Så, jag tror mer och mer att den här gången gick inte vägen heller för oss. Men hoppet som dör sist, så vi väntar fortfarande...

Träna?

2011-09-20T19:55:00.002+02:00

Gunilla undrade om jag verkligen tänker träna (ta ett skivstång pass) innan jag vet säkert hur saker står still med mig.
Efter ET frågade jag läkaren om jag fick träna. Han sa att absolut, jag får leva som annars, om träningen inte känns jobbigt fysiskt då får jag absolut köra med den. Så svaret är ja, jag tänker göra det.
Andra läkarna sa också förut att man får träna om det känns bra.

Lite tillägg till:
Jag tänker så att egentligen bara vi ivf-are är de som vet precis vad händer (eller inte händer) i vår kropp under ruvartiden eftersom våra graviditeter (om man kommer dit) är så konstgjorda.
Normalt, när man blir gravid på naturlig väg, har man ingen aning under den här tiden vad som händer i kroppen eller att det finns en fyra-, sex-, åttacellig embryo, blastocyst som håller på att dela och fästa sig i livmodern. Den här tiden har man inte ens kommit dit att mensen är försenad, så man gör allt som annars, tränar, dricker, röker (om man är rökare), har sex, dansar, festar, jobbar... allt som vi är så rädda för under ruvartiden, för att vi vet att vi ruvar. Normalt avstår sällan man från saker innan man vet att man är gravid och ändå blir man också gravid och får levande, friska barn. Eller? Har jag helt fel?
Samtidigt vet jag också att våra kroppar utsatts för stor påfrestning med hormonbehandling och äggplock, detta ser jag mer som en anledning för att ta det kanske lite lugnare, men om man annars mår kroppsligt bra tror jag inte att en välkännande träning kan göra något med själva ruvningen.
Jag hoppas jag inte har helt fel. Jag försöker i alla fall lyssna på läkaren, tro på hans ord och lyssna på kroppen, göra som det känns bra för den.

Hur brukar ni göra med träning under behandling och ruvartid?

RD 6

2011-09-20T18:10:00.000+02:00

Väntan fortsätter.

Nu tänker jag fördriva tiden med ett skivstång pass på Friskis.

RD 5

2011-09-19T06:18:00.001+02:00

Jag hatar ruvardagar. Vid alla rinnande känsla tror jag att mensen har kommit.

Jag kliar och det brinner. Canesten verkar inte fungera :-(.

Nu går jag på jobbet, där har jag så mycket att göra att inte hinner tänka på ruvningen och svampinfektionen.

På lugnare vågor

2011-09-18T07:24:00.000+02:00

Idag mår jag bättre. Lite. Tack och lov.
I natt drömde jag att jag började blöda och att jag ville göra ett grav.test, men jag antingen hittade ingen ren toalett eller toaletterna hade inga dörrar och det fanns folk överallt som tittade. Sedan när jag hittade en toa kunde jag inte kissa. Så jag vet inte vad drömmets test skulle ha visat, men jag kan gissa ett minus.

Varför är det så att efter insättning är man oftast positiv i några dagar och sedan börjar komma oron och pessimismen att det inte går vägen. Jag är så i alla fall. Den jäkla molvärken påminner så mycket om mens - trots att 8 dagar är kvar till BM - att det gör mig tänka hela tiden att det är kört. Jag kollade här i bloggen att när jag ruvade Andor hade jag också mycket molvärk, men då hade jag även ömma bröst. Nu känner jag inget i mina bröst, ingenting alls och det var samma sak i vintras när vi gjorde frysförsök och det blev minus.
Ni ser, jag är inte så optimistisk.

Som grädde på moset tror jag att jag har svampinfektion. Väldigt sällan men den kan dyka upp hos mig då och då, mest efter antibiotikabehandling eller om jag är jättestressad en längre period.
Jag läste på internet att även hormonförändringar kan framkalla infektionen och jag började känna symtomerna efter att jag började med sprutorna. Så nu är det förmodligen hormonernas fel.
Jag sa det till läkaren vid insättning, han sa att det är ingen fara, om det inte blir bättre får jag sätte en upp en Canesten stolpille (nu för tiden tablett).
Det gjorde jag igår, men jag var samtidigt tveksam om det kan påverka ruvningen. Men jag var även rädd att infektionen påverkar den.
Jag läste på internet att det är ingen fara med svampinfektion om man är gravid och man får använda Canesten, men vad gäller ruvning? Samma sak?
Jag hoppas att den tabletten ska hjälpa som jag använde igår kväll.
Har ni fått svampinf. under ruvning någon gång?

Undvik mig idag!

2011-09-17T13:25:00.000+02:00

Jag har värsta humöret idag. Gnällig, lättirriterad, hysterisk, på nära gränsen till utbrott. Samtidigt har jag molvärk nästan konstant. Precis som värsta PMSet.
Idag är jag inte alls positiv heller, jag tror att mensen är på väg, försöket inte lyckades och därför är jag så halvgalen. Eller helgalen?

Ruvardag 1 eller 2?

2011-09-15T19:15:00.000+02:00

Jag vet aldrig vilken dag räknas som ruvardag 1, när embryot sätts in eller dagen efter?

Jag hinner annars knappt tänka på att jag ruvar. På jobbet är det så mycket hela tiden. Delvis med barnen, men det är något positivt, jag är full med tips och idéer som jag vill göra med dem, jag bara hinner inte med. Jag arbetar varje dag övertid och ändå finns så mycket kvar på min "Att göra" lista. Men det är kul på något sätt, jag älskar mitt jobb och älskar jobba med mina elever, jag bara måste ha koll på att inte bränna ut mig i den här stora motivationen. Jag kan lätt vara "manisk", sedan plötsligt blir jag helt slut.
Det som är svårt på jobbet är vissa kollegor. De är mycket svårare att hantera än barnen. Med barnen finns pedagogiken, med kollegorna finns ingenting...
Jag är så trött på folk som inte tycker om att jobba och hittar allt möjligt för att sjukskriva sig. De andra som jobbar hela tiden får däremot "suga", men det värsta är att barnen "suger" också. När personalen inte är på plats, när de ersätts av vikarier då kan man tyvärr inte göra ett lika bra arbete med barn med autism. De behöver väldigt mycket trygghet och förutsägbarhet.
Vissa har verkligen en arbetsmoral som är lika med noll.
Det är inte lätt alls att jobba med barn med autism, det kräver allt tålamod och energi som man har. Det är ett jobb som man antingen gillar att göra, eller det fungerar inte. I de fallen när någon inte klarar av jobbet tycker jag att det är bättre att be om någon sort omplacering, andra uppgifter än att sjukskriva sig hela tiden och därmed låta barnen och personalen drabbas.
Fy f..., vad arg jag kan vara ibland.

Men jag måste sluta stressa, det lilla embryot vill förmodligen ha en lugn mamma för att kunna växa fint.
På eftermiddag hade jag ganska mycket molvärk, fast jag tror inte det betyder något, det är alldeles för tidigt att känna något i magen än. Det mest det kan betyda att mensen närmar sig... :-((.

En ovanlig och sorglig födelsedag

2011-09-14T21:49:00.000+02:00

När vi väntade Andor har vi aldrig tänkt att en gång ska vi fira hans födelsedag som vi gjorde idag.
Jag har alltid föreställt mig ett kalas med andra barn, med godis, tårta, lek och mycket skratt.
Istället stod vi där vid hans grav med tårar i ögonen och saknaden i hjärtan.
Så skulle aldrig få hände, inga föräldrar skulle få uppleva en sådan födelsedag. Men det blev så för oss, det är inget som vi kan göra emot.

Trots sorgen blev det lite "kalas" med present, han fick en AIK gnagis och blomma. Jag ville lämna ballonger också vid graven, men jag lyckades inte fixa det bra. På väg hem köpte vi två bitar kaka, tände ett ljus och "firade" vi två här hemma hans lilla "födelsedag".
Vi har varit föräldrar i hjärtat i ett år. Vår söta lilla Andor!

Insättningen gick bra, fast resultatet skulle ha kunnat vara bättre.
Jag är ärligt talat besviken efter de 12 ägg (9 befruktade, 8 i frysen) som vi fick ut vid Andor för nästan två år sedan.
Den här gången såg resultatet ut så: av 6 ägg fanns två som var tomma, 4 blev befruktade men bara 2 delade sig fint. Det ena av de här två har fortfarande osäker kvalite, läkaren trodde inte att det blir något till frysen och det var ett ägg som såg bra ut, detta satte de in idag. Läkaren gav ungefär 30% chans för att lyckas. Inte mycket men så länge inget visar motsatsen, hoppas vi på en graviditet.
För ett år sedan denna dag lämnade ett liv mitt kropp, idag, samma dag fick jag frön av ett nytt liv i mig. Det kan inte vara rena slumpen, det måste betyda något, det måste vara vår lilla Andors ettårs present till oss.

Läkaren sa även att om det inte går vägen nu, då försöker vi med annan behandling nästa gång för att kunna få ut flera ägg, att kunna ha i frysen och eventuellt kunna sätta tillbaka 2 stycken nästa gång för att öka chanserna.
I första hand hoppas jag verkligen att det inte blir nästa gång (bara när vi vill ha ett syskon till Andors syskon), men OM det inte går bra den här gången och vi gör ett nytt försök, då är det bra att veta att de är villiga att eventuellt sätta tillbaka två ägg.
Men som sagt hoppas vi än så länge att det här ägget var guldägget som fastnar nu och fortsätter växa fint, fint, fint.

Tack för era gratulationer, lyckoönskningar, tummar och tår! Ni är så guldvärda läsare, jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Massor av kramar på er!!!

Jag ruvar!!!!!

2011-09-14T17:16:00.000+02:00

Jag fick ett embryo tillbaka idag :-))).
Med detaljer återkommer jag senare, eftersom nu åker vi ut till Andor att "fira" hans födelsedag.
Kram på er än så länge!

De ringde inte

2011-09-13T20:57:00.000+02:00

Jag var så nervös hela förmiddagen idag att de skulle ringa från Huddinge och berätta att inget av våra ägg var bra.
Men som tur är ringde de inte :-)).
Fast helt lugn är jag fortfarande inte, jag vet att de kan även ringa imorgon på förmiddagen och säga att jag inte behöver åka dit.
Jag har tid kl. 13.15 för insättningen och jag önskar så mycket att det blir någon insättning!!!

Magen mår mycket bättre idag, jag gick redan på jobbet. På natten och på morgonen hade jag fortfarande ont, men under dagen blev det mycket bättre och nu finns bara en liten ömhet kvar.